Recension
LaVere, Amy
Stranger Me
(Archer Records/import)

Amy LaVere turnerade på de här breddgraderna för några år sedan. Då gav också ett Rootsy närstående bolag ut hennes andra cd »Anchors & Anvils« i en licensutgåva. Jag hörde konserten i Malmö, och den var lysande. Även Amy LaVeres skivor är oerhört bra, »Anchors & Anvils« liksom debuten »This World Is Not My Home«.

Och nu kommer den nya »Stranger Me«, lika bra som de två tidigare skivorna. Fast ibland aningen råare, som om Amy LaVere en gång för alla vill slippa jämförelsen med Norah Jones. Ändå ligger den nära till hands. De har likartade röster, lite sluddriga och egentligen ganska begränsade, men också starkt uttrycksfulla i sitt lätt naiviserande tilltal.

Men Amy LaVere har en mer sammanhållen formel i sin musik. Där Norah Jones integrerar både country och ett klassiskt singer/songwriter-idiom i sin jazzbaserade estetik, eller tar steget över i de andra traditionerna, söker sig Amy LaVere snarare in i den form hon skapat: en luftig, lätt jazzimpregnerad och starkt tillbakalutad uttrycksform.

Där Norah Jones sprider sitt uttryck, är det som om Amy LaVere snarare begränsar det - och fördjupar det. Hennes röst ger musiken dess centrum, Amy LaVeres akustiska bas skapar massor av rymd runt sången, och den tillbakalutade stämningen accentueras av läckert inlagda fraser på lap steel eller snygga melodislingor på trumpet.

Tempot är nerdraget, som för att låta varje nyans komma till sin rätt i en återhållen, men också starkt förtätad intensitet.

På samma sätt bildar också sångerna en väl integrerad helhet, även om den består av så till synes disparata element som Bobby Charles och Captain Beefheart. Men de inlånade sångerna går rakt in i en menings- och känsloladdad dialog med originalmaterialet.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify