Recension
Watson, Gene & Vincent, Rhonda
Your Money and My Good Looks
(Upper Management/import)

Rhonda Vincent har så här långt ägnat det nya årtusendet åt bluegrass med nio skivor (inklusive ett livealbum och en julskiva) på Rounder. När hon nu slår sig samman med Gene Watson på albumet »Your Money and My Good Looks« på nytt och mindre bolag, är hon lika traditionsmedveten fast hon nu utforskar huvudfårans traditionellare uttryck. Hon anknyter närmast till sina skivor från 1990-talet, de utsökta »Written in the Stars« och »Trouble Free«. De var dock mer omedelbart kommersiella i sitt tilltal.

Gene Watson är en perfekt partner för ett sådant projekt. Han hade sin kommersiella storhetstid under senare delen av 1970- och det tidiga 1980-talet. Men han har fortsatt göra skivor. Under någon period har han också sneglat åt pophållet.

I grund och botten är han dock lika intensivt traditionsmedveten som sin yngre compadre Rhonda Vincent. Tillsammans gör de gudomlig musik.

Skivan rymmer både nyskriven originalmusik och äldre sånger, som »It Ain’t Nothin’ New« som Rhonda Vincent framförde tillsammans med Randy Travis på »Trouble Free« och »You Could Know As Much About A Stranger«, som Gene Watson spelade in första gången 1975. Men de båda söker också bakåt i den stora amerikanska sångboken, i countryns supplementsdel, och gör läckra tolkningar av Nat Stuckeys »Sweet Thang« och Hank Williams »My Sweet Love Ain’t Around«. Och tro det eller ej, men ur den senare utvinner Rhonda Vincent och Gene Watson nya nyanser.

Tyngdpunkten ligger på ballader. Kanske är det också vad som passar båda sångarna bäst; Rhonda Vincent är tveklöst en av dagens främsta bluegrassångerskor, men både på sina tidiga akustiska skivor (ofta klassade som bluegrass, men knappast sådan i striktare bemärkelse) liksom på mainstreamalbumen visar hon sin absoluta storhet i det melankoliska weeperregistret.

Hennes och Gene Watsons röster smyger också in i varandra, lika sömlöst som någonsin gitarrspelet från Keith Richards och Mick Taylor när det fungerade som mest motståndslöst. Deras stämmor lyser blixtlikt upp varandra i suverän samklang, både musikaliskt och känslomässigt.

Kompet är kongenialt. Mike Johnsons steel får rikligt med utrymme och sätter sina glidande konturer på de flesta av sångerna. När hans böljande spel sedan växer in i Stuart Duncans fiddle och Dirk Johnsons piano, som i »Till the End«, lyfter de uttrycket än högre. Och när dessa tre musikers samklang blir alltför vemodig, hugger James Mitchell med spetsiga honky tonk-licks på gitarren.

Omslaget andas ett lätt ironiskt förhållande till 1970-talets duettalbum. Musiken är däremot garanterat icke-ironisk och tidlös tillika. »Your Money and My Good Looks« är en makalöst bra skiva.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify