Recension
Shepherd, Ashton
Where Country Grows
(MCA Nashville/Humphead/Cosmos)

För tre år sedan gjorde Ashton Shepherd brådmogen debut med skivan »Sounds So Good«, som var impregnerad av stilkänsla, traditionellt klingande countrylyrik, starka melodier, bra musikerinsatser och tjocka sydstatsdiftonger.

Nu kommer uppföljaren, »Where Country Grows«. Den är lika bra. Än en gång imponeras jag av Ashton Shepherds förmåga att meningsfullt variera countrytraditionens schabloner. I »Tryin’ to Go to Church« lyckas hon rentav ge en originellt vinkling av countryns tidlösa strid mellan lördag kväll och vilodagen, eller mellan baren och Bibeln:

»But me and Saturday night we always wake up together
I know what I ought to be doin’ but I keep on losin’ track
I try to stay out of trouble, but the devil’s draggin’ me right back«

Att arrangemanget minner om Gretchen Wilsons hell-raisers gör inte saken sämre, allrahelst som Ashton Shepherd är en mycket bättre sångerska.

Den andra polen i Ashton Shepherds lyriska universum är naturligtvis kärleken, gärna inskriven i en genusmedveten blue collar-feminism, som i »I’m Just A Woman«, en sång i samma tradition som Loretta Lynns och Dolly Partons tidiga utmaningar av de machistiska privilegierna.

Men Ashton Shepherds intensiva traditionsmedvetenhet märks inte bara i lyriken, även musikaliskt skriver hon in sig i en lätt tillbakablickande strömning i samtidens country, en tendens där traditionen hålls i helgd men som också utmanar de strama gränser som inte minst stryper så mycket av den »alternativa« countryn och reducerar den till pastisch.

Ashton Shepherd har större integritet än så. Hon integrerar föregångarna i sitt eget uttryck och skapar en konstnärlig persona i korsdraget av tradition och personliga impulser, eller i striden mellan dem på det sätt som Harold Bloom analyserade den starke poetens förhållande till föregångarna i sin tidiga teori om poetisk påverkan, alltså innan Bloom blev en kulturkonservativ fetisch.

Instrumentalt får filen en stark roll, både som soloinstrument och som pådrivande kompinstrument. Där gläds jag också åt att höra Rob Hajacos i gammal fin form. Han är annars en av de studiomusiker som dominerade i Nashville på 90-talet, men som nu tycks ha skjutits ut åt sidan - eller kanske tagit deltidspension.

Gitarrister som Pat Buchanan, Kenny Greenberg och J.T. Gorenflos förstärker intrycket, liksom Dan Dugmores läckra steelflöden och Mickey Raphael på munspel.

Jag vet inte om Ashton Shepherd och producenten Buddy Cannon valt »Old Farts United«, eller åtminstone det något yngre veteranlaget, eller hänvisats till dem av ekonomiska skäl. Men det har ingen betydelse. Vi får ett renare sound än på flera samtida skivor från Nashville, ett drag som till en del hänger samman med valet av musiker.

Att Ashton Shepherd sedan leker med en Little Richard-artad frasering i sin gestaltning av själens slitning mellan lördagens lockelser och söndagens pliktmedvetna hugsvalelse understryker hennes osvikliga känsla för uttryckets betydelsesida.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify