Recension
Baskery
New Friends
(Mother Tarantula/Border)

Ny skiva med Baskery, delvis ny inriktning på musiken. Kanske ska titeln »New Friends« tolkas som en diskret programförklaring? Jag har lyssnat på Baskerys nya album många gånger den senaste tiden, vänt och vridit på mina intryck och jämfört med debuten »Fall Among Thieves«, som tog mig med storm för tre år sedan.

Har gruppen mognat? Har de övergivit den trotsiga stilblandningen för ett mognare och mer sammanhållet uttryck? Men vad betyder »mognad« i sammanhanget? Kanske är det blott och bart en reflex för att komma tillrätta med det som överraskar mig som lyssnare, därtill en lyssnare som borde kunna göra reda för sina intryck?

Men bort alla förpostfäktningar. Uttrycket är mer sammanhållet på »New Friends« än på »Fall Among Thieves«, och jag tror att många skulle säga att Baskery har mognat. Men redan den trotsiga stilblandningen och vildsinta instrumenteringen på debuten speglade en genomreflekterad estetik, en osannolik och därför så överraskande förening där old timey-impulser kryddades med punkrytmer och slidebanjo till en stolt självständighetsförklaring.

Då spelades korten ut, nu är det dags för nästa runda. Då blir det annorlunda. Handen skall kompletteras, kanske till en kåk - fast engelskans »full house« säger nog mer.

Ty tendenserna renodlas, det musikaliska uttrycket snarare fyllt ut än sprids. Och handen vinner.

Det kanske mest slående draget på den nya skivan är de starka melodierna. Där melodierna var omedelbart avväpnande på debutalbumet, verkar de mer på djupet den här gången. Även om parallellen kan tyckas långsökt, som en bro mellan nog så stormiga vatten, är det som om Kate Bush ligger och lurar i en sång som »Rivers of Home«. Den envetna minimalismen och medvetet fulljuva falsetten ger signaler åt det hållet, samtidigt som en låt som »Nobody Nice« drar åt ett håll där Baskery tuktats av Dixie Chicks. Det draget förstärks av »Throw A Bone« med fräck stämsång och slamrigt komp.

Och i »Rotten / Boys« skapar Baskery en säregen kontrast mellan raspig ljuvhet och munspel och rytmmarkering à la »Wreck of the Old 97« som understryker gruppens trotsiga attityd mot genre- och impulsbeskrivningar.

Jag inser att ordet »trotsig« återkommer. Det är knappast en tillfällighet. Systrarna Bondesson har en självständig attityd, och det var bedrövligt att se hur somliga kritiker såg Baskery som ett resultat av pappas styrning när förra skivan kom; den arma farsan Jan-Åke var ju snarare döttrarnas gisslan i rockabillybandet Slaptones.

Men kanske övertolkar jag självständighetssträvan i Baskerys musik. De har egen röst och fräcka idéer. De är skickliga instrumentalister, och sången bildar hela tiden en organisk enhet med textens och musikens stämningar.

När jag hänvisar till namn som Kate Bush och Dixie Chicks, eller gamla tågsånger, är det bara för att ge en vag bild av i vilken riktning idéerna drar. Ty alla intryck smälts om i en degel som bär Baskerys omisskännliga »imprint«. I den bemärkelse jag använder ordet är det oöversättligt, liksom Baskerys musik till slut trotsar det mesta - även beskrivningen.

Kanske borde även ordet »oemotståndlig« nästla sig in i språksnåret.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify