Recension
Poor Billy
Brother Wake Up
(DPA/VME)

Danmark är inte stort, men det dyker alltid upp nya pop- och rockband. På den gamla LP-tiden hann jag knappt med att lyssna på allt det som fanns att köpa i Köpenhamns skivbutiker och det jag fick med mig hem på båten var alltid lite speciellt. Snyggt arrat, bra låtar, goa röster och framför allt prydligt. Dansk rock har aldrig varit skitigare än Kim Larsen.

Men varför stannar den mesta danska musiken på andra sidan sundet? Inte ens bron har ändrat på det. Ett danskt rockband kan turnera året runt på Själland, Fyn och Jylland, men lyckas aldrig ta sig till Sverige, inte ens till Skåne.

Poor Billy är ett sådant band. Nya CD:n innehåller elva låtar som är fulla av dansk modern rock, typ radiorock, typ mogen rock, typ fet och mullig rock som låter mer amerikanskt än skandinaviskt.

Vrider man upp volymen får man sångaren Karsten Olesen mitt i rummet; han tar för sig, visar att han vill något med sina låtar och han behandlar sitt munspel som ett vapen så att man nästan får ta beteckning. Han sjunger med amerikansk accent så att ingen kan tro att han är dansk. Och hans bandmedlemmar är rätt på det. Speciellt multiinstrumentalisten Peter Sandegaard har mycket att sköta, men de tunga motorerna Jesper Holt Andersen på bas och Sören Paulson på trummor får hjulen att göra en och annan burnout.

Det enda jag skulle ha ändrat på, om jag hade producerat plattan, det är låtvalet. Det borde gå att hitta några låtar som inte låter som de andra. Svagheten med plattan är att ingen låt sticker ut, ingen fastnar i skallen. Det låter ungefär likadant hela tiden, trots att flera av låtarn har fräcka special effects i arren. Men när en ny låt börjar, så märks det knappt. Det är nästan samma tempo hela tiden.

Men Poor Billy är onekligen det bästa danska rockbandet sedan 1900-talet.

/Rune Häger