Recension
Jewell, Eilen
Queen of the Minor Key
(Signature Sounds)

Två Skandinavienturnéer de senaste åren har fått oss att kännas som nära vänner till Eilen Jewell och hennes trogna band. Magiska konserter med mycket värme och variation.

Nya skivan kan betraktas som uppföljare till »genombrottsplattan« Sea of Tears från 2009. Fjolårets charmiga Loretta Lynn-hyllning Butcher Holler får ses som en trevlig parentes i hennes konstnärsskap.

Låtarna får dra åt olika håll: blues, country, jazz, americana, instrumentalare. Ändå får man känslan av att en röd tråd går genom hela albumet. Ett uppdaterat retrosound från en väldigt svunnen tid, förslagsvis 50-talets USA. Det är inte svårt att tänka sig en gammal svartvit film där bandet står och spelar på en jazzklubb eller honkytonkbar.

Det är mycket luft i låtarna och man hinner höra allt. Eilens sång i centrum tillsammans med Jerry Millers ständigt färgläggande gitarr kompad av Johnny Sciascias ståbas och Jason Beeks vispande trummor.

Gästmusikerna bidrar också flitigt till ytterligare nyanser och stämningar i melodierna. David Sholl på tenor- och barytonsaxofon, Tom West på orgel och Rich Dubois på fiol.

Låtarna hittade Eilen på i Idahos bergstrakter. Hon tog sig till en liten enslig stuga i slutet av en vinglig grusväg där det fanns betydligt mer älgar än elektricitet och rinnande vatten.

Skivan inramas av instrumentala låtarna »Radio City« och »Kalimotxo«. »I Remember You« är släpigt jazzig precis som »Only One« som kunde varit med på Norah Jones »blåa album«.

Titellåten »Queen of the Minor Key« låter som Stray Cats gjort en cover på Johnny Cash »Big River«. Apropå Stray Cats, kan man kalla Eilens sånger »Warning Signs«, »Bang Bang Bang« och »Hooked« för rockabillyjazz? Tre stompiga låtar med stötig saxofon.

Skivans absoluta höjdpunkt är »Santa Fe«. Den hade gått rakt in på Steve Forberts debut »Alive On Arrival« som en närbesläktad kusin till »It Isn't Gonna Be That Way«. Världsklass!

Liknande stil har »Over Again«, men här har Eilen kört in på Lucinda Williams grusväg istället. Vi befinner oss på en nostalgisk honkytonkbar där pedal steel-gitarren gråter rakt ner i ölen. De här två melodierna kan jag höra hur många gånger som helst.

Ytterligare countrypärlor får vi i »Reckless« och »Long Road« där Eilen får sånghjälp av Zoe Muth och Big Sandy (från Big Sandy & His Fly-Rite Boys).

Kort sagt ett riktigt personligt kvalitetsalbum som nog kommer att finnas med på mångas årsbästalistor. Nu längtar vi efter att Eilen snart kör in på grusvägen igen och hittar ännu fler fina låtar. Fast motorvägen upp till våra konsertsalar är också ett bra alternativ.

/Urban Henriksson

Lyssna på Spotify