Recension
Travis, Randy
25 Anniversary Celebration
(Humphead/BAM)

Det har gått tjugofem år sedan Randy Travis debut- och genombrottsskiva »Storms of Life«. Det firar han med en jubileumsskiva med både tidigare inspelade sånger och nytt material. Karaktären av firande förstärks av en firmafestartad uppsättning gästartister.

Randy Travis var del av den neotraditionalistiska vågen på 1980-talet. Förutom hans namn brukar Dwight Yoakam, Ricky Van Shelton, Rosanne Cash och Lyle Lovett nämnas som representanter för den. Men även Sweethearts of the Rodeo var en del av tendensen. Dessutom framträdde med tiden mer dominerande artister som Holly Dunn, Patty Loveless, Kathy Mattea och Reba McEntire under de här åren; alla utom Reba McEntire kan med lika stor rätt som Yoakam och Travis kallas »neotraditionalister«.

Men det är främst de senare som epitomiserar vågen. För mig råder ingen tvekan om att »Storms of Life« är överlägsen allt som den pretentiöse preciösen Dwight Yoakam åstadkommit, både före, efter och samtidigt. Men tyvärr är det den enda riktigt bra skiva som Randy Travis gjort.

Ändå vill jag inte vara utan »25 Anniversary Celebration«. Randy Travis har samlat ihop sig till en värdig manifestation. Sångerna är väl valda, hans baryton oanfrätt och musikerinsatserna utsökta.

Från debuten återkommer »Digging up Bones«, som Travis den här gången framför med John Anderson. »Didn’t We Shine« vill jag minnas att han en gång spelade in tillsammans med George Jones, och nu återkommer den med Jones, Gene Watson, Joe Stampley, Lorrie Morgan och Connie Smith. »Forever and Ever, Amen« hör också hemma i Randy Travis tidiga produktion. Nu gör han den med Zac Brown Band förstärkt av Jerry Douglas dobro. Resultatet är maximalt smak- och uttrycksfullt.

Bland det nyare materialet märks »Can’t Hurt A Man«, där Tim McGraw överraskar med en fin sånginsats. Det är annars, vid sidan av den sydstatsrocksdoftande »Everything And All«, skivans tyngsta inslag.

Musiken är varierad, och varje spår står ut i egen rätt med Randy Travis vid rodret och Shelby Lynne, Carrie Underwood, Don Henley, Jamey Johnson och Jamey Johnson (utöver de nämnda) som fina co-drivers. Men även Old Farts United representeras av Willie Nelson och Kris Kristofferson, fast den senare pratsjunger med knappast möjliga styrfart.

Randy Travis är en av de artister det räcker att ha tre skivor med. »Storms of Life« är given, men den nya skivan kvalar in i sällskapet tillsammans med valfri utfyllnad av trioformatet.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify