Recension
McCormick, Quintus Blues Band
Put It On Me
(Delmark)

Det låter som blues. Det smeker och hotar, svänger och stampar, gråter och skrattar, förför och förråder, drömmer och lever. Mitt i dagens verklighet. Quintus McCormick kommer här med sitt andra album och visar att han är en bluesman, och en framtidens bluesman. Inte egentligen för att han gör något nytt, utan för att han gör det han gör på ett så bra och personligt sätt. Sången går från ”crooning to wail”, från djup och tungt till hög och lätt. Men hela tiden varm och fylligt rund. Gitarrspelet går från jazzigt smeksamt till intensivt, explosivt och bluestungt. Det är med andra ord Windy City Blues i alla dess former. 12-taktare, soulig blues, gospeldränkt blues, shuffle blues och funkig blues. Förebilder finns i Bobby Blue Bland, Otis Clay och Tyrone Davis på sångsidan och Albert King, T-Bone Walker och Jimmy Dawkins på gitarrsidan. Ett stänk av Earth, Wind and Fire kan också höras om man lyssnar riktigt nära.

Och det göra man. Redan med första låten, den Jimmy Reed-lika ”You Just Using Me”, tar han greppet och släpper det inte, bara ändrar fattning. Hårdare eller mjukare. Inte minst Billy Branchs munspel gör låten till en stark inledare. Fångad direkt. På ytterligare två spår gör munspelet en härlig insats, dels i den långsamma bluesen ”The Blues Has Been Good To Me” och dels i ”Don´t Know What To Do”, som kan liknas vid en ”boogie grinder”. På fem av spåren hjälper Chicago Horns till att ge bluesen en större volym. Samtidigt har Quintus i sitt band härliga medmusiker. Inte minst i John Chorney hör vi en pianist och organist som kommer att utvecklas till något riktigt stort. Sedan har han också de båda skickliga Vic Jackson bas och Jeremiah Thomas trummor till sin hjälp.

Hoppen är härliga. Från sofistikerad brazzy soul ala Tyrone Davis i ”Loveland” till typiskt chicagoboogiegung i ”Don´t Know What To Do”. Eller den höga sången i funkigt jazzpopiga ”Talk Baby” till den djupt dova i den långsamma bluesen ”How Quick We Forget”. Eller från shuffle i snyggt plockiga ”Sadie” till funkiga jazzsoulen i ”Say Lover”. Eller från T-Bone Walker-lika ”Lady Blue” till mjukt svängiga och gospelfyllda avslutaren ”Hallelujah”. Bara till att jubla med i kören.

Quintus är född i Detroit 1957 och utbildad musiker. Kom till Chicago på 70-talet och har sedan spelat med många framstående musiker, bland annat i band som ägts av James Cotton, Otis Clay, A.C. Reed och Lefty Dizz.

Med sin skolade bakgrund, sin långa erfarenhet, sina egna idéer och förmåga att omsätta dessa i låtstrukturer, personliga texter, rytm- och melodivarianter, gitarrspel och varierande sångstil är Quintus McCormick en av de mer intressanta bluesmusiker som kommit fram i Chicago under de senaste fem åren.

/Staffan Solding