Recension
Cantrell, Laura
Kitty Wells Dresses. Songs of the Queen of Country Music
(Shoeshine/Border)

Jag blev inte övertygad om Laura Cantrells omistlighet av hennes tidiga skivor. Det var först med »Trains and Boats and Planes« för tre år sedan som jag hörde en personligt profilerad traditionsbärare, och den gavs inte ens ut som en riktig skiva.

Nu fördjupar Laura Cantrell sin traditionsmedvetenhet med den lysande skivan »Kitty Wells Dresses« som ägnas Kitty Wells, den första exponenten för en kvinnlig medvetenhet i countryns kommersiella mittfåra. Den statusen hänger ihop med en enda sång, »It Wasn’t God Who Made Honky Tonk Angels«, sångerskans kritiska svar på Hank Thompsons hit »The Wild side of Life« från 1952 med det bevingade omkvädet »I didn’t know God made honky tonk angels«.

Kitty Wells använde samma melodi, och rättighetsinnehavarna förberedde en stämning när de försynt påmindes om att »Wild Side of Life« gick tillbaka på »Great Speckled Bird«.

Vad som ofta påpekas i countryns historieskrivning är det paradoxala i att huvudfårans första kvinnliga protest framfördes av en kvinna i branschens sedesammaste klänningar, därtill en med tiden framstående författarinna av kokböcker. Men det gör inte saken sämre. Det understryker snarare countryfeminismens förankring i ett pågående liv.

Laura Cantrell anknyter också till Kitty Wells klänningars ikoniska värde i titelspåret, albumets enda originalkompisition. Sedan är det bara sånger som spelades in av Kitty Wells. Här finns de självklara sångerna som »It Wasn’t God Who Made Honky Tonk Angels«, »Making Believe« och »I Gave My Wedding Dress Away«, men även mer undanskymda sånger som »Searching for a Soldier’s Grave«, ett gripande vittnesbörd om krigsänkans sökande efter sin döde make.

Visst kan man sakna vissa sånger, när Laura Cantrell ger sig på Kitty Wells œuvre, men det är mer fruktbart att se skivan som en personlig manifestation utifrån Kitty Wells sånger snarare än ett försök att ge en bild av föregångaren.

Då är det också uppenbart hur mycket albumet har gemensamt med Eilen Jewells Loretta Lynn-skiva. På båda möter vi yngre sångerskor som vackert, stilkänsligt och självständigt hyllar två av den kvinnliga countrytraditionens centrala gestalter. På båda skivorna hör vi också tolkningar som både är följsamma mot originalen och personligt vinklade.

Laura Cantrells komp anknyter direkt till ljudbilden från Kitty Wells inspelningar med Billy Contreras allestädes närvarande, old timey-vemodiga fiddle, Paul Niehaus flödande steel och släpig rytmmarkering. Dessutom sjunger Laura Cantrell med en vekhet i rösten som ekar av Kitty Wells solitära vädjan.

Det har gått bortåt sextio år sedan Kitty Wells genombrott, men hennes musik är tidlös. Även om ljudbilden påminner om femtiotalet utgör också Laura Cantrells tolkningar en brygga till originalen som höjer sig över alla tidsmässiga begränsningar. Idén om den samtida konsten som ett uttryck för samtiden är naturligtvis både dum och förljugen.



Skivan finns inte på Spotify.

/Magnus Eriksson