Recension
Clark, W.C.
Deep in the Heart
(Alligator)

W.C. Clark har varit en stöttepelare på Austins bluesscen sedan femtiotalet. Han blev dock inte professionell musiker förrän Stevie Ray Vaughan lyckades övertala honom att ge upp sitt jobb som bilmekaniker. På nittiotalet fick W.C. Clark sedan åtminstone styrfart på sin skivutgivning. Det kom tre fina skivor på Black Top, innan han bytte till Alligator.

Nya skivan »Deep in the Heart« präglas som de tidigare av Clarks smakfullt soulfärgade texasblues. Hans gitarrteknik är förhållandevis traditionell, med läckra entonssolon och inte ett uns mer sustain än vad som behövs för att forma den återhållna pregnans som definierar W.C. Clarks stil. Vokalt drar hans åt soulhållet; hans mjuka, ibland lite ljusa, röst smyger sig på, den river inte några revor i känslouttrycket. Det ger en smak av femtiotalets kommersiella blues, men även ett mer samtida intryck i sin livsbejakande anti-purism.

Det gäller även när han bedyrar att »You Left the Water Running« eller känner en »Twist of Her Knife«. I den förra, liksom i »Soul Kind of Loving«, hör vi dessutom Marcia Ball som duettpartner. Hennes lätt raspiga röst balanserar fint W.C. Clarks mjukare intensitet. Deras version av Dan Penns »You Left the Water Running« matchar Amazing Rhythm Aces.

Som vanligt har Mark Kazanoff producerat. Ljudbilden är klar och luftig. Kompet sköts av två alternerande grupper, med bland andra Kazanoff, Derek O’Brien och Riley Osbourn. »Deep in the Heart« är ännu en omistlig skiva av W.C. Clark.

/Magnus Eriksson