Recension
Gilkyson, Eliza
Roses At The End Of Time
(Red House)

Eliza Gilkyson är en numera stark och mogen singer/songwriter i det folkligare alt country-fältet. En följd av plattor har byggt upp en bild av en musiker med en ärlig och uppriktig budskapsförmedling. Att säga att hon balanserar mellan personliga och politiska sånger är fel. Att säga att hon växlar mellan personliga och politiska sånger är precis lika fel. Eliza har den fina förmågan att låta det personliga och det politiska vävas samman utan att det känns konstlat. Det finns en trygghet och en förtröstan i hur hon beskriver livets strider och triumfer. Hon har en insikt, medvetenhet och uttrycksförmåga som ger oss ett helt knippe lysande sånger. Igen. Eliza är en historieberättare med och utan pekpinnar. Ibland är budskapet så tydligt att det känns klistrat på näsan, i andra fall är det smygande, gömt bakom lockande, ljuva toner. För hon sjunger mjukt, nästan viskande, smygande. Man bara väntar på att bli överraskad. Ibland önskat jag att hon kunde ta i, skrika ut sin frustration och vrede, eller varför inte sin kärlek och åtrå. Men nej, det förblir den behärskade ilskan eller hängivenheten som dominerar.

Elizas son Cisco Ryder har svarat för produktion, teknik och mixning och har gjort ett otroligt fint jobb. Ljudbilden är både enkel och komplex, instrumentsättningen elegant och suggestiv och mixningen ger en egen dimension till plattan. Ett gäng fantastiska musiker backar upp, men gitarristen Mark Hardwick måste få ett speciellt erkännande för sitt personligt omväxlande och lyhörda spel. Tuban i ”2153” och dragbasunen i ”Sloching toward Bethelhem” är geniala musikaliska tillägg. För att inte tala om trumlooparna som återkommer här och var.

Det finns mycket att säga om sångerna. De är omväxlande, de är oftast väl genomarbetade och har tänkvärda texter. Titellåten ”Roses At The End Of Time” är en sång om ett kärleksfullt avsked, den inledande långsamt romantiska ”Blue Moon Night” inger en förtröstan och en önskan om ytterligare en ljuv natt och ”Looking For A Place” är en smart rock ´n´ roll om hemlöshet. ”Vayan Al Norte” handlar om livet som illegal invandrare, ”2153” ifrågasätter folks olika förblindade tro på en gud oberoende av vad han eller hon kallas och avslutande ”Once I Had A Home” talar om den andra guden, den man kan be till för alla namnlösa, utan identitet och bortglömda, att få en väg hem igen.

Även om balladen och folksången känns som det dominerande musikaliska inslaget är det egentligen inte så. Här finns inslag av bluegrass, vaudeville, kabaré, rock ´n´ roll, ballader och pop som gör plattan till en omväxlande och bitvis spännande upplevelse.

Det finns ett inneboende patos hos Eliza Gilkyson som är stort och starkt, och som kommer väl till uttryck i många av sångerna. Om hon kunde få den att ta ytterliga vokala uttryck skulle det bli ännu mäktigare musik från Eliza.

/Staffan Solding