Recension
Hot Tuna
Steady As She Goes
(Red House/Border/MO)

Jag fick Hot Tunas nya cd - den första på 20 år - för över en månad sedan och spelade den i bilen redan samma dag. Jag gillade vad jag hörde och spelade den igen. Den lät ännu bättre andra gången, men skriva om den? Jag vet ju inte mycket om Hot Tuna. Å andra sidan är jag väldigt förtjust i de plattor Jorma Kaukonen gjort de senaste åren, plattor fyllda av mandoliner, gitarrer och folkmusik med solid country- och bluesbotten. Och så hans lätt släpiga röst. Den är måhända inte den mest karakteristiska på planeten, men med värme och sympati kommer vilken sångare som helst långt.

»Steady As She Goes« tar vid där Kaukonens soloprojekt tog paus. Och det här är minst lika bra, om än - föga överraskande - tyngre och rock’n’rolligare. Originellt? Både ja och nej. Bra? Mycket.

Tricket heter avslappning och resultatet låter sig någorlunda beskrivas som Dead utan droger eller Dire Straits utan alltför höga (sic) mainstreamambitioner.

Jämförelserna kanske inte är mer än trubbiga, så jag drar till med Bob Dylan också. Larry Campbell, som bland annat turnerat med Dylan, har producerat och det gör säkert sitt till. Plattan har därtill blivit till i Levon Helms studio i Woodstock och ljudbilden är som en varm smekning på kinden, det vill säga helt renons på den nya tidens gissel: vass diskant, fegt basregister och in-your-face-kompression.

Bäst gillar jag Kaukonens nostalgiska »Things that might have been«, med känslig steel guitar och snygg mandolin signerad Barry Mitterhoff, och tunga gospeln »Children of Zion«. I bland annat den senare framgår med all tydlighet att Kaukonen och basisten Jack Cassidy har gjort ett riktigt fynd i smakfulle trumslagarvirtuosen Skoota Warner. Hur som helst - de nämnda spåren är verkligen värda att återkomma till och albumet som helhet är sällsynt älskvärt.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify