Recension
Blandade Artister
A Nod to Bob 2
(Red House Records)

Nod kan faktiskt översättas med att somna till.

Möjligen kanske några av er som läser detta också somnar av den gammelmanssläpighet som dominerar tolkningarna på den är Bob Dylan-tributen.

Det mesta färdas fram i det öde USA-väg-landskapet. Dröjer, tänker efter, stannar och betraktar.

Rakare sagt, det är ingen hurtig »Forever young«-allsång, inget finnigt gitarrskrammel.

Nej, det är rossligt och sepiafärgat och alldeles underbart.

Därmed inte skrivet att allt når skyarna, men tillräckligt mycket för att det ska vara en tribututgåva värd att köpa.

Alla ni som kan Bob Dylan, vilket absolut inte jag gör, kommer att nagelfara, anmärka och notera. Själv är jag alldeles för okunnig för att göra det, jag låter känslorna och fantasin flöda och tillåter mig att se inre bilder. Bilder som kanske inte har ett dugg att göra med vad texterna egentligen handlar om, mer med den »Red River«-stämning jag försvinner in i.

Bob Dylan kom mycket sent in i mitt musikaliska medvetande. Jo, nog lyssnade jag tidigt, men vad han sjöng om fattade jag inte och sedan när jag började fattade hade jag inte råd att köpa en endaste platta. Exempelvis upptäckte jag bakvägen »Rosemary, Lily and the Jack of Hearts« via Ola Magnell. Nu spelar jag den varje vecka och varje gång ser jag för mitt inre Clint Eastwoods »Pale rider«.

Där har ni min Bob Dylan och gillar ni inte det långsamma och freskmålande och allra helst låtar över tio minuter är det här inte recensionen för er.

I mitt arkiv finns tidigare favorittolkningar som Monica Törnells »When I paint my masterpiece«, Downliner Sects »Highway 61 revisited«, Handsome Familys »Just like Tom Thumb´s blues« och Songdogs »Desolation row«.

Här utökas listan, inledande »What good am I?« med Pines tror jag ett tag är Bob Dylan själv, »Mama, let me lay it on you« med Hot Tuna, den fantastiska »Every grain of sand« med Lucy Kaplansky, »Just like Tom Thumb´s blues« med Cliff Eberhardt, »Not dark yet« med Jimmy LaFavre och så »Lay down your weary tune« med Storyhill.

Samt några ytterligare. Det är en nick till Bob Dylan utförd med den insikt och anspråkslöshet bara visdom kan ge.

/Frank Östergren