Recension
Schuur, Diane
The Gathering
(Vanguard)

Jazz goes country. Väletablerade jazzsångerskan och pianisten Diane Schuur väljer att göra country av jazz på sitt nya album på Vanguard. Ja, eller jazz av country om man hellre vill se det så.

Att säga att det låter spännande är kanske att ta i. Charmigt är nog ett bättre ord för att beskriva den stilkombination som Diane här har snickrat ihop.

Diane är en välkänd och uppskattad jazzsångerska och pianist. Brukar kanske räknas in bland dem som tillhör de lite popigare jazzartisterna, men har även gjort en platta tillsammans med B.B. King. Hon sjunger fint med mjuk och fyllig röst. Namn som Dinah Washington och Count Basie dyker upp i hennes biografi, och det är också i den traditionen som mycket av hennes jazz finns. Samtidigt är en hon en bredsynt musiker, trots sin blindhet, som gärna vandrar över gränser och försöker finna nya uttryck bland andra musikstilar. Jag vet inte om man ska se det som en styrka eller ett svaghetstecken. Jag upplever att hon är en mycket fin jazzsångerska och duktig pianist i de klassiska jazzsångerskornas anda. Det är lite mer cocktaillounge än ölhak om man ska lokalplacera.

Skivdebuterade 1984 men upptäcktes av Stan Getz redan på Monterey Jazz Festival 1979. Sedan har det blivit ett drygt 20-tal plattor över åren och även ett antal Grammisar och två besök i Vita Huset.

Här är det klassisk country som har fått bilda grund för Dianes tolkningar. Hank Cochrans ”Why Can´t He Be You”, Willie Nelsons ”Healing Hands Of Time” tillsammans med Mark Knopfler gitarr och Kirk Whalum sax och det låter nästan Muscle Shoels, Dallas Fraziers ”Beneath Still Waters, Tammy Waynettes ´Til I Can Make It On My Own, Hank Cochrans ”Don´t Touch Me” med Alison Krauss på sång, Merle Haggards ”Today I Started Loving You Again” med Vince Gill sång och Larry Carlton gitarr, Tammy Wynettes ”´Till I Get It Right”, Carl Belews ”Am I That Easy To Forget”, Roger Millers ”When Two Worlds Collide” och Kris Kristoffersons ”Nobody Wins”.

Som uppbackning har Diane Steve Gibson gitarr, Mike Rojas wurlitzer, Michael Rhodes bas, Eddie Bayers trummor och Eric Darken vibrafon. Musiker som kan sin sak.

Det här är inte jazz och det är inte country. Det är en personlig och välgjord tolkning av att stå med ett ben i varje läger och ändå känna sig komfortabel. När man väl får ihop de båda musikhalvorna till en helhet i hjärnan låter detta riktigt bra.

/Staffan Solding