Recension
Jones, Lloyd
Highway Bound
(Underworld Records)

Från Portland, som verkar vara en liten obetydlig amerikansk håla i Oregon, kommer en för mig så gott som okänd bluesartist. Hans namn är Lloyd Jones och han måste ha sex fingrar på varje hand, det hörs när han spelar på sina akustiska gitarrer, som förmodligen är sjusträngade.

Det låter i alla fall så. Jones är oerhört fingerfärdig. Man blir glad när man hör hur det låter när han spelar och man inser att han måste vara en av planetens bästa pickers. Sa jag förresten att han sjunger lika bra som han spelar? Han låter precis som en genuin bluesartist ska låta, antingen han är svart eller vit. Jones är vit.

Han skriver en och annan låt själv, men lägger också in gamla kändisar i sin repertoar, som här t ex Careless Love, Good Night Irene och Hoagy Carmichaels Lazybones. Och vad han än spelar och sjunger, så låter det fräscht och nytt. Alla låtarna får ett eget liv av Jones sätt att sjunga och att spela på sina gitarrer. Sa jag förresten att han har fått 30 Muddy Awards av Cascade Blues Association och att han har valts in i Oregon Music Hall of Fame?

På ett par av spåren på den här CD:n har han lockat med Charlie Musselwhite och Curtis Salgado som gäster. Annars är han helt solo. Men med sina tolv fingrar och sju strängar får han det att låta som mycket mer.

Det här är en mycket bra platta för dig som gillar amerikansk folkblues.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify