Recension
Cotton, James
How Long Can A Fool Go Wrong
(Blues Boulevard)

Två plattor från mitten av 70-talet från en av de stora bluesmunspelarna finns nu i en ny förpackning. Det ”100% Cotton” från 1974 och den dubbla liveplattan ”Live And On The Move” från 1976 som nu samsas i samma CD-fodral. De är båda plattor från en av höjdpunkterna i James karriär och gavs första gången ut på Buddah. Hans fartfyllda boogiedränkta blues med ett fylligt, svängigt munspel och en kraftfull sång gick hem i både blues- och rockleden. Fillmore West och Fillmore East var naturliga arenor och att vara förband till sådana som Janis Joplin hörde till vardagen.

Denna vardag startade annars den 1 juli 1935 i Tunica, Mississippi. Som 15-åring fick han spela in fyra spår för Sun Records, där ”Cotton Crop Blues” med Pat Hare på gitarr är en minnesvärd debut. 1954 blev han rekryterad av Muddy Waters att ersätta den avhoppade Jr. Wells som munspelare i Muddys band. Det ledde till ett 12 år långt förhållande, som tog en paus 1965 när James startade The James Cotton Blues Quartet och spelade in sitt första soloalbum på Vanguard. 1977 var James tillbaka i Muddys band för att spela in ”Hard Again” under överinseende av Johnny Winter.

James Cotton har en större och volymrikare ton än andra bluesmunspelare och har övervägande fartfyllda boogiespår på spellistan. Volymen kommer bland annat från hans förkärlek till det större kromatiska munspelet. En hel del egna kompositioner men även klassiska spår från andra kända bluesmusiker; som till exempel Jackie Brenstons ”Rocket 88, Willie Mabons ”I Don´t Know”, Big Joe Turners ”Flip, Flop And Fly” eller Matt ”Guitar” Murphys ”Boogie Thing”. Matt är en alldeles lysande gitarrist som har hittat tonen och anslaget i sitt gitarrspel helt i harmoni med James munspel. De bygger dessa båda plattorna med fin blues, och har stor hjälp av Charles Calmese på bas, Kenny Johnson på trummor och Little Bo på sax. Gregory T. Gregory sax och Max Zaitchik keyboards kommer till på live-plattan. Inte minst Max gör att live-plattan får ytterligare en dimension. Till och med lite funkiga fusiontoner dyker upp här och där.

Den som är intresserad av stor munspelsblues av det fartfyllda slaget har mycket att hämta på denna återutgivningsdubbel från James Cotton. De är inte enbart fin munspelsblues och blues i största allmänhet, de är också en spegling av sin tid. Så här lät det på mitten av 70-talet, och inte minst ”Live And On The Move” är precis så fartfyllt och livgivande som de konserter James Cotton bjöd på var. Häng med och njut.

/Staffan Solding