Recension
Berg, Matraca
The Dreaming Fields
(Dualtone/Border)

Det har gått fjorton år sedan Matraca Berg gav ut sin förra skiva, »Sunday Morning to Saturday Night«. Det var hennes tredje fullängdare, och den hörde, liksom föregångarna »Lying to the Moon« och »The Speed of Grace«, till höjdpunkterna i 90-talscountryns huvudfåra.

»The Dreaming Fields« är alltså en efterlängtad skiva, lika efterlängtad som Donna Ulisses första bluegrassalbum som kom sjutton år efter debuten i Nashville. Jämfört med de tidigare skivorna är »The Dreaming Fields« mer nertonad. Men även de tidigare skivorna med Matraca Berg präglades av en smakfull och innerlig lågmäldhet, även om de också rymde en eller annan hellraiser.

Sina främsta framgångar har Matraca Berg haft som låtskrivare. Trisha Yearwood, Tanya Tucker och Randy Travis hör till dem som spelat in hennes sånger. Matraca Berg skrev också vad som blev, tror jag, Deana Carters enda hit, »Strawberry Wine«. Det fina låtskrivandet präglar även Matraca Bergs egna skivor, men till skillnad från till exempel Gretchen Peters är Matraca Berg också en expressiv sångerska, ej blott en utsökt låtskrivare.

Inte minst Matraca Bergs mer mytologiskt laddade sånger har jag svårt att tänka mig tolkade av andra artister. I »Calico Plains« och »Appalachian Rain«, båda på debutskivan, tolkar Matraca Berg arkaiska motiv från den engelska balladtraditionen. Hon gör det med en konstnärlig medvetenhet som smälter samman rösten med den tematiserade upplevelsen. Matraca Bergs mjukt drömska sång blir det absoluta uttrycket för den tolkade erfarenheten på samma sätt som i Bobbie Gentrys version av »Ode to Billie Joe«.

På den nya skivan är »South of Heaven« en sång i samma anda. Kompet är avskalat, Richard Bennetts karaktäristiska gitarrfigurer ger den instrumentala ekvivalenten till textraderna »South of Heaven / North of Hell«. Suzy Bogguss och Gretchen Peters (Matraca Bergs sisters in crime i samarbetet »Wine, Women, and Songs«) bildar bakgrundskör, och deras röster fogas kongenialt in i den fallna ängelns tolkningsmönster.

Förutom de mytologiskt arkaiserande stämningarna är Matraca Berg en mästarinna på att utforska den vardagliga melankolin, en känsla som i dessa sammanhang ofta får ett »bitterljuvt« uttryck. Men Matraca Berg är varken en plankstrykande Robert James Waller eller någon påstridig ironiker som måste markera avstånd. Med sin utsökta känsla för de små rörelserna i själen och sin lyhörda förmåga att skapa bärkraftiga metaforer för dessa påminner hon i stället om en författarinna som skotskan Candia McWilliam.

»You and Tequila« ger ett fint uttryck för den strävan i Matraca Bergs artisteri. Lyriken är direkt och sårigt självutlämnande. Balansen är känslig, men Matraca Berg ger med sin luttrade närvaro absolut trovärdighet åt sången:

»You and tequila make me crazy
You run like poison in my blood
One more night might kill me, baby
Once is one too many
One more is never enough«

Melankoli, längtan och arkaiserande stämningar anger de lyriska grundackorden i Matraca Bergs sånger. Hon ger dem en inramning som smakfullt understryker sångernas känslomässiga innehåll. Kompet är genomgående sparsamt. Ett eller ett par instrument får definiera en ljudbild som pendlar mellan det folkmusikaliskt avskalade och det kammarmusikaliskt avklarnade. Det är oupphörligt vacker musik där en cello och en violin är lika självklara utrycksbärare som en lap steel eller en B3.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify