Recension
Wright, Brian
House Of Fire
(Sugar Hill)

Brian Wright skulle kunna vara vilken skäggig, långhårig singer/songwriter från L.A. som helst. Men nu är han inte det. Han är en ovanligt finurlig sångsnickrare, om man ska döma efter hans nya album ”House Of Fire”. Någonting mellan Woody Guthrie och The Velvet Underground, med en stänk av Townes van Zandt och Guy Clark. Om han får säga det själv. Och det stämmer riktigt bra. Dessutom skulle man kunna lägga till ett antal andra förnämliga musiker som han nu har kommit närmare med denna hans nya platta. Jag har inte hört de båda tidigare han gjorde med sitt band The Waco Tragedies, så jag kan inte analysera de olika stegen i hans utveckling. Kan bara säga att detta trappsteg han nu står på bara kan leda åt ett håll, uppåt.

Skillnaden till de båda föregående plattorna är i alla fall att han ville göra denna den senaste själv, och spela alla instrument själv. Nu är detta en sanning med modifikationer, för ytterligare 14 namn finns med i medverkandeförteckningen på sång, National resonatorgitarr, violin, saxar, accordion, piano, lamellophone, ståbas, trummor, cello och percussions.

Plattan är som ett hus med många rum, vart och ett helt olika målat, tapetserat och möblerat. En del är spartanska och ljusa, andra färgglada och musikfyllda och ytterligare andra är ensliga och mörka. Det skulle kunna bli något ruggigt rörigt av allt detta southern-alt. country- billy-gospel-rock-folk-icana-grass-blues, men det blir ett hus där man längtansfullt kastar sig från det ena rummet till det andra för att höra dessa 14 sånger på ämnet kärlek och mordbrand.

Det är små historier som berättas, ibland med ung, varm och fyllig sångarröst och ibland med gammalknarrig envishet. Här finns många fina sånger. Den som kanske griper en mest är en mördarballad om ett familjetriangeldrama ”Marie Sugarcane”. ”Still Got You” har blåsig volym och ”Accordion” byggs likt Neil Youngs på distorsion och intensitet. Till sin sånghjälp hör vi en blandning av olika röster. Torrance Stonewall Jackson och Rhona ”Miss B” Bennett från de R&B, Soda från bluegrass och Jamie Drake och gudomliga Sally Jaye från folksidan.

Jag har nu lyssnat på plattan en tio gånger och känner fortfarande en lycklig dragningskraft bara på tanken att få lyssna en gång till på de lyriska texterna och de spännande instrumentkombinationerna, melodierna och arrangemangen. ”House On Fire” tände en eld hos mig också.

/Staffan Solding