Recension
Earle, Steve
I´ll Never Get Out Of This World Alive
(New West)

Vi snabbspolar direkt. Han gick i livets hårda singersongwriterskola hos Townes Van Zandt och Guy Clark. 10 års låtskrivarkamp / kramp i Nashville innan debutalbumet »Guitar Town« 1986 först slog igenom hos Springsteen / Mellencamp / Petty-rockpubliken innan countryfansen fattade genialiteten. Levde livet som turnerande countryrockstjärna lite väl mycket »the hard way« och hamnade i diket. Återupptäckte sig själv på kåken med akustiska »Train a Comin'«. Mådde sen helt ok och släppte klassikern »I Feel Alright« 1996.

Han hade nu bytt från drogmissbrukare till arbetsnarkoman och vi har sedan dess översköljts med skivor, böcker, konserter och diverse andra »sidetracks«. Det är ju väldigt bra, men ett tag blev man lite mätt på alla skivor och turnéer. Speciellt när viljan att uttrycka sina viktiga och intressanta åsikter gick ut över melodiskapandet. Hyllningsplattan »Townes« häromåret var väl ett sätt att ta ett steg tillbaka mot rötterna.

Därför känns nya albumet helt rätt i tiden för Steve Earle och hans trogna, men något utmattade fans. Klokt val att anlita T-Bone Burnett som producent för detta projekt. En ljudarkitekt som knappast bygger några luftslott på arenarockens altare utan istället skalar av och återvänder till något som kanske kan kallas musikens ursprungliga kärna.

För att hitta den rätta ljudbilden har T-Bone, Steve och fru Allison tagit hjälp av exempelvis violinisten Sara Watkins och Steve själv kör hårt på akustisk gitarr, mandolin, banjo, bouzouki och munspel.

Albumet startar på topp med »Waitin' On the Sky«, en självbiografisk Steve Earle-klassiker. Följande »Little Emperor« kan man gärna tolka som ett politiskt angeläget bluegrassinlägg mot ledarna för världens just nu största oroshärdar.

»The Gulf of Mexico« är något helt annat. Pogues får ihop det med Springsteens Seeger sessions och slutresultatet blir en riktigt svängig räktrålarblues. Därefter får Copperhead Road återbesök i låten »Molly-O«.

I underbart släpiga »God Is God« försöker Steve framgångsrikt förklara för oss att det goda vinner till slut oavsett vem du är eller var du kommer ifrån.

God of my little understanding, don't care what name I call
Whether or not I believe doesn't matter at all
I receive the blessin's
And every day on earth's another chance to get it right
Let this little light of mine shine and rage against the night

»Meet Me In the Alleyway« är monoton självplågarblues hopblandad med det där »loopiga« moderna soundet. Albumets skönhetsfläck står och stampar på samma ställe. Som tur är kommer sedan Steves rörande vackra kärleksförklaring till sin lilla familj i »Every Part of Me« som snyggt övergår till »Lonely Are the Free« som högaktar de fria, tysta / starka individerna som föredrar sansad lågmäldhet framför gastande i megafon.

Oerhört lite överraskande blev Allison Moorer utvald till duettpartner i »Heaven Or Hell«. En kärv folkballad som vinner i längden. »I Am a Wanderer« är en vacker, poetisk låt där Steve med några penseldrag målar upp sitt liv och sin livsåskådning.

Avslutande »This City« är en hyllning till New Orleans (»this city won't wash away, this city won't ever drown«) och den är även inspelad där med hjälp av Allen Toussaint och ett gäng blåsare.

Starkt av Steve Earle att hålla glöden och kvaliteten uppe på det här sättet cirka 15 album in i karriären. Nu vill vi ha mer igen!

/Urban Henriksson