Recension
Diane, Alela
Alela Diane & Wild Divine
(Rough Trade)

Det långa flätade håret, de vida vristlånga klänningarna och den nedtonare folkliga framtoningen har fått lämna plats för en kortklippt, sminkad, moderiktigt dressklädd och bestämd Alela Diane på den nya plattan. En scenförändring som heter duga. Kanske för stor och för svår för hennes nuvarande fans.

De akustiska instrumenten har bytts ut mot elektriska, de folkliga arrangemangen har bytts mot mer popiga, den lugna anslaget har bytts ut mot något betydligt mer drivande. Det som finns kvar är den egna alldeles personliga och förnämliga sångrösten. Kan det förlåta allt?

Kanske eller kanske inte. Det finns säkert de Alela-fans som tycker att detta är nytt bra steg i hennes utveckling medan andra kommer att förfasas över att den ärliga folkligheten har lämnats åt sitt öde.

Jag kan nog tycka att lite av spänningen har försvunnit. Alelas musik låter nu mer som många andras med skillnaden att sångrösten finns kvar. Nu får den arbeta hårdare för att tränga sig fram i ett ganska ordinärt musiklandskap av folkcountry. Den är där, lika skarp och intensiv som tidigare. Lika våghalsigt skir när den tar sats för att ta sig uppåt, mot de tontoppar som gör henne så unik.

Och det går ju inte att bara lyssna på det ena eller det andra. Det är helheten som avgör. Det finns här en vilja att skapa en ny sorts helhet. Det har man också gjort. Frågan är om den är större än dess delar? Kanske inte, inte med den rösten som en del.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify