Recension
Waldner
Found & Lost
(Blue Fleur)

David Waldner är en till London inflyttad kanadensare och den delen av hans trajektoria är helt logisk. Pressreleasen till detta hans andra album (det första kom så tidigt som 1995) talar förvisso om influenser från herrar som Springsteen och Waits, men jag tycker nog att steget dit är ganska långt. Waldner är i första hand en skicklig popmelodisnickare och inte en singer songwriter med hela konceptet - om det finns något sådant - fullt utvecklat. Han är ett tämligen ojämnt kort när det handlar om texter, röst och pardonlös närvaro.

Plattan börjar annars riktigt bra. »Going up against Goliath« är en klassisk underdoglåt med musik som inte nöjer sig med att dölja den knutna näven i fickan. Och refrängen är synnerligen effektiv. I samma musikaliska fåra färdas även »Rude awakening«, mitt favoritspår på plattan. I låtar som dessa är Waldner en rätt briljant rockartist.

Däremellan landar ett antal poplåtar mer eller mindre nära marker patrullerade av Costello, XTC och andra brittiska popmusiker. Men även Ron Sexsmith kan tjäna som referenspunkt.

Texterna är delvis hörvärda, delvis väl puerila. I det senare fallet handlar de om henne med stort H. De mest minnesvärda raderna påvisar dock ett utvecklingsbart djup hos Waldner och även en gnutta (svart) humor som inte sitter fel: ”When opportunity came knocking I had the headphones on, when opportunity came knocking I thought it was part of the song”.

Sammantaget kan sägas att Waldners röst troligen inte når upp till hans ambitioner, men att melodierna delvis kompenserar för det. Men han borde nog fundera lite mer på vad han egentligen vill säga med sin musik och vem han tänker sig ska lyssna på den.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify