Recension
Jones, Booker T.
The Road From Memphis
(Anti)

Mycket bättre än ”Potato Hole” från 2009. Klart mycket bättre är den här nya plattan från gamle Staxorganisten Booker T. Jones. Här får vi en varmt pulserande soulig funk som bär med sig allt det goda från förr, från den tiden när Memphis med sitt Stax och Hi var platsen för soulen. Då när Booker T. and The MGs visade hur soulinstrumental skulle göras och soulstjärnors sång stöttas.

Nu kommer det igen som ett brusande, böljande aggressivt eller smeksamt hav av svulstiga orgeltoner från en Hammond B3. En orgel som har en egen röst, som pratar sitt eget språk, som konverserar över barriärer och tar plats när det lämnas sådan. Men kan också lämna plats när sånginslagen kommer och tar istället på sig rollen att vara den vårdande komparen. Ett och annat lite solo går väl an.

”The Road From Memphis” hämtar upp gästartister på vägen. Ylm Yames från My Morning Jacket sjunger på den 60-talspopiga ”Progress”, Matt Berninger från The National och Sharon Jones duettar i ”Representing Memphis” och Lou Reed tar ton i The Bronx”. Själv sjunger han inte alls oävet i ”Down In Memphis”. Det kan han göra mer. Rösten håller för att få vara med.

Låtarna är roligt varierande. Den inledande ”Walking Papers” har ett marscherande funk, som följs av en fin version av Gnarls Barkleys ”Crazy”. ”The Hive” är pulserande hypnotisk southern soul och Lauryn Hills ”Everything Is Everything” känns mer modern men är samtidigt lite bluesigare, lite eftertänksam och lite trevande, sökande. ”Rent Party” är tätare, lite jazzigare med en genomgående talande linje. ”The Vamp” känns som en karnevalssmygande filmmusik, som gjord för skugglika öden. Och sedan då den underbara ”Harlem House”. Ja, så mycket roligare än så här kan det knappast bli.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify