Recension
Blandade Artister
Houston Might Be Heaven – Rockin´ R&B in Texas 1947 – 1951
(JSP 4CDbox)

Jag trodde att jag efter 45 års lyssnande på blues hade hört det mesta av det som var värt att lyssna på. Tack och lov dyker det fortfarande upp inspelningar som inte tillhör de allra mest kända men som är ruskigt bra. En hel del sådant finns att hämta på denna Houstonbaserade box.

Engelska JSP är något av en boxspecialist, och ett klart prisvärt alternativ också. Man ger ut CD ensamma eller i paket om två, tre eller fyra. I det här fallet är det två samlingar och två artistspecifika CD. Ja, med andra ord skulle man kunna slå mynt av samma CD i många olika konstellationer. Samlingsplattorna skulle kunna bli en två-box och ensamartisterna komma ut var för sig eller som ett artistpar till exempel.

Houston var en musikalisk glödsamling i slutet av 40-talet och början av 50-talet. Bill Quinn och Gold Star och Don Robey och Peacock var två skivbolagsägare som såg till att musiken även fanns på barernas jukeboxar vid Dowling, Elgin och Simmons Street.

Det var inte enbart Lightnin´ Hopkins som gjorde skäl för namnet bluesstjärna. Även om det inte är de allra mest kända namnen som finns samlade här är det en fantastisk fin blues och R&B som presenteras. Här finns Little Willie Littlefield, Lonnie Lyons, Clarence Garlow, John Houston, Elmore Nixon, Willie Johnson, L.C. Williams för att nämna några. Vi får också Big Mama Thorntons debut i The Harlem Stars och tonårsfenomenet Goree Carter på gitarr. Det är mycket boogiepiano, flyhänt texasgitarr och R&B-blås. En utsmyckat musik med läckert spel från blås, gitarr och piano. Det finns ett studioband, The Rhythm Kings, med två saxar, bas, trummor, gitarr och piano som backar upp sångare på ett sätt som jag bara älskar att lyssna på.

De båda soloplattorna är med Peppermint Harris och Smokey Hogg. Under åren 1947 till 1958 spelade Smokey Hogg in många sånger för ett antal olika skivbolag. Kontrakt var inte hans starka sida. Han spelade in för den som frågade och fick pengarna i handen. Och sålde gjorde han, för bolagen stod i kö för att spela in honom. Varför? Kanske för att han sjöng med en varm och fyllig röst, spelade in med mindre eller större komp i sånger som vara gräsrotsanpassade och fungerade bra som sing along vid jukeboxen. Han var också känd för att inte vara så noga med taktindelning och ackordbyten. Men älskad ändå.

Peppermint Harris gick i skola hos Lightnin´ Hopkins men valde en tydlig storbandsR&B till sin stil. Med sin dova, djupa, melodiösa och lite vibrerande röst fick han 1950 en storsäljare med ”Rainin´ In My Heart”. Den öppnade upp för landsomfattande turnéer tillsammans med den tidens stora artister. Peppermint fick sedan ingen riktigt lika stor säljare och konkurrens i genren var hård.

För den som vill höra hur ett sprudlande Houston lät åren kring övergången mellan 40-tal till 50-tal kan få mycket fin blues och R&B ur denna samling ”heavenly rockin´ R&B

/Staffan Solding