Recension
Williams, Lucinda
Blessed
(Lost Highway)

Det står en milstolpe i Lucinda Williams karriär mot vilken alla hennes skivor tycks vara dömda att mätas. Jag menar givetvis 90-talets bästa platta, »Car Wheels On A Gravel Road« från 1998. Detta mätande mot stolpen verkar inte bekomma Williams och jag tycker för min del att frågan är delvis fel ställd.

Med risk för överförenkling, kunde man kanske säga att Williams på skivorna fram till »Car Wheels« utvecklade och förfinade sin speciella variant av countrymusiken. Därefter har blues- och rockelementen blivit mer framträdande, samtidigt som hon hittat ett sångsätt och ett tonspråk, särskilt i de ofta förekommande långsamma spåren, som är helt unikt.

Jag jämför därför hellre nya »Blessed« med »Essence« från 2001 än med »Car Wheels«. Samtliga plattor från och med »Essence« bygger på ett koncept som på den plattan dels i viss utsträckning utgjorde ett trendbrott i Williams musikskapande, dels blev hennes speciella artistiska signum.

Resultaten har oftast varit lyckade, men ibland har hennes rock’n’rollambitioner landat ohjälpligt på rygg i ett träsk som andra artister manövrerar bättre i. Det gäller framför allt några av spåren på »World Without Tears«. De därpå följande »West« och »Little Honey« är däremot i stort sett lysande. Ingen Williamsskiva från 2000-talet når emellertid upp till »Essence«. Förrän möjligen nu.

»Blessed« visar upp en helt igenom koncentrerad Lucinda Williams. Vi kan hennes textmässiga temata – det handlar som vanligt mycket om svek och misslyckade kärleksaffärer här – men pennan är sannerligen vässad.

Den musikaliska igenkänningsfaktorn är också hög, men som i all blues- och countrybaserad musik är det uttrycket som gör skillnaden, inte variationen eller nyskapandet. Williams står på en helt egen plats på jorden och trampar obönhörligt in sitt musikaliska revir. Och rösten, den rösten, bär dessa sånger så långt det är möjligt. Bara himlen är gränsen.

Både minimalistiska låtar som till exempel titelspåret och mer melodiskt utvecklade alster ryms i denna utsökta sångcykel. Att plattan börjar med en ren poplåt, «Buttercup«, är lika överraskande som spännande, det senare speciellt när gitarristerna – Elvis Costello är en av dem – börjar sin huggsexa och sliter det i grunden sockersött melodiösa i adrenalinförtätade stycken. Det är magnifikt och musikernas insats kan över huvud inte lovordas nog. De fixar allt från ilskna rocklåtar till stillsamma, nästan jazzdoftande repetitiva monologer. Närvaro är påträngande, rentav hotfull när låtarna så kräver, och dynamiken lämnar ingenting i övrigt att önska.

Ska du bara köpa en platta i år…Höll jag på att skriva, men det är ju bara april så jag ångrade mig.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify