Recension
Band Of Heathens
Top Hat Crown & The Clapmaster´s Son
(Blue Rose)

När jag sätter på Top Hat Crown & The Clapmaster´s Son går det inte att diska längre. Först börjar skallen nicka i takt, sen gungar allt, kropp och själ blir fullkomligt happy-clappy. Till ett gäng absoluta favoritband lägger jag härmed The Band of Heathens!

Top Hat Crown & The Clapmaster´s Son är det tredje studioalbumet. Först kom dock två live-album inspelade på Momo´s och Antones i Austin. Denna ovanliga utgivning speglar förmodligen att TBoH började och hyllades som liveband. Fröet sattes när Colin Brooks, Ed Jurdi och Gordy Quist var bokade för egna spelningar samma kvällar. Man satt in hos varandra, blev vänner och delade musikaliska visioner. Basisten Set Whitey och trummisen John Chipman anslöt. Bandet formades i takt med att bokningar ökade. Studiodebuten kom 2008 som följdes upp av One Foot in the Ether 2009 där stor del av låtmaterialet föregicks på liveinspelningarna.

Alla inspelningar är fantastiskt bra. Americana av högsta kvalitet. Utifrån en rocksoulig grund omfamnar TBoH olika stilar med enorm spelskicklighet, utsökt sättning med dessa multiinstrumentalister och med vad som låter som kokande spelglädje. Allt frontas av Brooks, Jurdi och Quist, var och en med utrycksfull sång som också sammansmälts i läckra stämmor. Man kan känna igen finess och dynamik i band som The Band och Little Feat.
`
Och nu kan vi lägga Top Hat Crown & The Clapmaster´s Son i spelaren. Det grävs, vänds och bökas i samma kompost som tidigare. Det är rockigt, bluesigt, souligt, country och funky som bara den. Men musiken har mognat och utvecklats. Bandet har kommit än närmare varandra. Förmodligen ett resultat av hårt turnéande. Det är ett under att tio nya låtar skapats (varav bara en är cover, Levon Helms Hurricane) när man gjorde runt 200 spelningar 2010. Självklart har också producenten George Reiff (Black Crowes´ Chris Robinson, Courtyard Hounds, Ray Wylie Hubbard) bidragit till den bästa studioplattan hittills.

Varje låt är som ett fyrverkeri. Utifrån en bastant, sugande och ibland växlande rytmik i alla tempon blixtrar, exploderar och lyser milt en rad olika instrument. Det är el, akustiska och resofoniska gitarrer, slide, dulcimer, det är uke och banjo, Wurlister, Rhodes och akustiskt piano, Hammond och munspel. Här är det inte bara fråga om stilmarkörer. Allt är meningsfulla bidrag till rytm, melodi och till färgsättande nyanser. Det händer nåt vettigt och spännande hela tiden i tidlösa låtar. Därtill kommer uttrycksfull sång från alla tre och stämsång från hela bandet. Allt bidrar till en americana och rootsyfest av yppersta kvalitet.

Jag lyfter på hatten, klappar mina händer och välkomnar ett nytt album av ett av världens bästa band.

/Jonas Ericson