Recension
Lindgren, Richard
Memento - Best of + rare & unreleased tracks 1994-2010
(Rootsy.nu/ADA)

Mitt förhållande till Richard Lindgren handlar mer om kvalitet än om kvantitet. Jag har bara hört två av hans tidigare plattor men håller dem, »A Man You Can Hate« och »Poets Drown In Lakes – A Live Recording«, å andra sidan för några av de bästa som släpptes 2008 respektive 2009. De skivor han gjorde dessförinnan, liksom Lindgrens liveframträdanden genom åren, har gått mig förbi.

Då materialet fram till 2008 är svåråtkomligt, är »Memento« en självklar utgåva. Den är också nödvändig då Lindgren är angelägen som få andra svenska artister. Han tycks emotionellt vidöppen och förmår forma det (ofta) svarta till allmängiltigheter som draperas i storslagen musik. Ibland storslagen som i närmast överdådig och alltid som i storartad.

»Memento« samlar det bästa från ovan nämnda arbeten och som något slags bonus, för att ge en så bred och djup bild som möjligt kan man tänka, kompletteras de tidigare utgivna spåren med både sällsyntheter och outtakes. Det äldsta spåret härrör från 1994, det nyaste från en konsert 2009. Vi får allt som allt 46 spår på tre mycket snyggt förpackade CD.

Musikaliskt rör sig Lindgrens värld runt en rural bardisk där i synnerhet Tom Waits tar stor plats. Det kan tyckas våghalsigt att ge sig på dennes »Tom Traubert’s blues«, men Lindgren fixar det faktiskt, mycket beroende på att han inte försöker imitera. Sången blir därmed hans egen. Fler lyckade covers ryms här – Hank, Cohen, Guthrie, Dylan och Townes van Zandt – men de egna låtarna är tillräckligt bra för att inte drunkna bland klassikerna.

Namnen ovan täcker in Lindgrens universum, eller den där bardisken, rätt väl. Men som personlig traditionsförvaltare i ordets bästa bemärkelse försvarar han med lätthet en egen plats i sällskapet.

Favoritlåtarna är flera. »Back to Brno«, en sång om längtan och uppbrott till varm orgel och attraktivt mandolinspel. Waitsbugningen »Lighthouse in the dark«. »Grand Hotel« – långsam, vacker, majestätisk. »Poets drown in lakes« – nära och skönt rosslig. »If my name’s ever on the tip of her tongue« - en gråtande titel, en hulkande steel guitar. »Lone Star blues«, klassisk countryfierad rock tillkommen på en Greyhound Bus på väg mot Austin, TX.

Mitt förhållande till Lindgren handlar förstås fortfarande i första hand om kvalitet. Glädjande nog bidrar »Memento« även med helt oumbärlig kvantitet. Mary Gauthier skriver (på ett ungefär) i boxens liner notes att Lindgren är en trovärdig sångare med sånger som uppenbarar någonting som kan kallas sanningen. Just så.

Nu blottar sig som bekant sanningen på flera plan och i allehanda skepnader. Ytterst handlar denna box om att Richard Lindgren tammejfan är Sveriges bästa rocksångare.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify