Recension
Blandade Artister
Ljuva nostalgi. The American Songbook
(SonyBMG)

»The American Songbook« är det tredje albumet i serien »Ljuva nostalgi«, en av de många skivserier med attributet »Ljuva« som Lasse Höglund sammanställt för Sony, sedan han sålde sin skapelse »Absolute Music«.

För egen del beundrar jag Lasse Höglunds närmast alkemistiska kompilationskonster. Ty han gör guld av vilka sekunda ingredienser som helst. Han skapar ett flöde av melodier, där varje sång bidrar till helhetsverkan. Men de enskilda sångerna får dessutom sin lyster av helheten. Även den mediokraste inspelning kan lyftas till oanade höjder av den fint sammanfogade och konsekvent sammanhållna helheten.

De tidigare volymerna i serien »Ljuva nostalgi« har innehållit hitlåtar från 1960-talet, den ena avgränsad till åren 1960-1964. Men nu handlar det alltså om den stora amerikanska sångboken. Bortsett från att skapa ett maximalt effektivt och smakfullt flöde kan ytterligare en kompositionsidé skönjas. Den första skivan rymmer senare tolkningar av sångerna, även om några artister har halvsekellånga karriärer. Den andra skivan söker sig längre bakåt, även om Elvis Presleys version av »Fever« lika gärna kunnat samsas med Willie Nelsons »Stardust« och Linda Ronstadts »I’ve Got A Crush on You« på den första delen av dubbeln som med Frank Sinatra, Johnny Mathis, Astrud Gilberto, Tony Bennett, Peggy Lee och Julie London, den senare min favorit i den klassiska populärmusiken. Detsamma gäller Liza Minnelli, som även hon hamnat bland de gamle.

Men samtidigt rymmer sådana glidande gränser en styrka. Det blir inte lika lätt och entydigt att välja den yngre kontra den äldre artistuppsättningen.

Men åter till flödet. Hur låter det med Robbie Williams, Natalie Cole, Jamie Cullum, Norah Jones, Barry Manilow, Sarah Dawn Finer, Bryan Ferry och Carla Bruni i rak följd? Det är ändock bara Natalie Cole och Norah Jones som jag lyssnar på med behållning i vanliga fall. Och Sarah Dawn Finers version av »What A Wonderful World« är nästan lika gräslig som Lisa Ekdahls »Cry Me A River«, som dyker upp längre fram på skivan.

Svaret är att det låter alldeles utmärkt. Låtarna avlöser varandra i snygg följd, och Jamie Cullum låter som om det vore på riktigt. Dessutom ger Chris Botti, Linda Ronstadt, Steve Tyrell och The Little Willies en konstnärlig återhämtningspaus direkt efter kavalkaden ovan.

Någon liknande tankeoperation behöver inte göras för den andra skivan, där de utsökta sånginsatserna följer i strid ström. Ja, det skulle i så fall vara Liza Minnellis gapiga version av »New York, New York« som kunde behöva en yttre legitimering, eller den undsättning den bistås genom att ringas in av Bobby Darins »Clementine« och Dean Martins läckert småironiska tolkning av »When You’re Smiling«.

Vi har alla våra favoriter respektive våra hang-ups. Men oberoende av hur vi fördelar vårt pris och ris mellan de förra och de senare bryter Lasse Höglund ner alla spärrar. Allt blir meningsfullt i flödet, och det är så det skall fungera. Ingen köper en skiva som den här för att lyssna till sina favoritartister. De förtjänar sina egna skivor i samlingen. Den fyller i stället ett annat behov: som snygg ljudkuliss eller för ett slölyssnande som då och då intensifieras, när den ena eller andra sången tvingar lyssnaren att spetsa öronen.

Jag sänder också en tacksamhetens tanke till Rod Stewart, för att han inte spelat in sina fruktansvärds skivor med standardlåtar under SonyBMG-paraplyet. Fast tusan vet om inte Lasse Höglund kunnat göra även ett spår från dem meningsfullt.

/Magnus Eriksson