Recension
Atkins, Nicole
Mondo Amore
(Proper/Cosmos)

Jag trycker förutsättningslöst på play och några dagar senare har Nicole Atkins definierat veckan.

Först och främst handlar det om rösten. Att hon sjungit alt-country i Los Parasols förvånar inte, sådana kvaliteter är lätta att föreställa sig, men detta är något helt annat. Dramatiskt utspel paras med en svärta som är upplyftande och en sällsynt förmåga att hålla låtarna kvar på vägen i de stillsammare balladerna. »Mondo Amore« är målad i palettens alla färger av en röst som vågar allt och som vinner om och om igen.

Ta till exempel punksymfonin »You come to me«. Eller självbedrägeriet i neo-bluesen »My baby don’t lie«. Låtar som lika mycket är slag i ansiktet. Men de stundtals näpna popmelodierna, burna av snygga stråkar och ett piano som andas New York och 60-talets relativa oskuld, talar delvis ett annat tungomål. Här finns alltså krockar, men de gör bara gott.

Musikaliskt kan man spåra element från Banshees, Orbison, Spector, Carole King med flera. Kompromisslösheten är påfallande och att säga att detta har nerv är ett kraftigt understatement. Jag är ibland (kanske ohälsosamt) förtjust i musik som inte väjer för det storslagna, en som vill vara ”larger than life” och som inte skäms för det. Jag frestas här att dra paralleller till såväl »Born To Run« som Dions mästerverk »Born To Be With You«.

Texterna är personliga och sprungna ur en av allt att döma traumatisk separation. Men förtröstan måste också finnas och till exempel en låt som »This is for love« fyller åtminstone mig med stora doser av både tro, hopp och kärlek. Jag tror knappast att rockens framtid längre är ett giltigt sätt att prata om populärmusik på. I en annan tid, hade emellertid en god bit av framtiden mycket väl kunnat tillhöra Nicole Atkins.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify