Recension
Evans, Sara
Stronger
(RCA/SonyBMG)

Sara Evans kallas ofta för »countrytraditionalist«. Det är troligen ett epitet som dröjer kvar sedan hennes makalösa debut 1997, »Three Chords and the Truth«, som var starkt präglad av Bakersvillesoundet och där varje sång formligen frustade av traditionsmedvetenhet, precis som Sara Evans sångteknik. Skivan innehöll åtminstone två spår som förtjänar kommande klassikerstatus, förutom titelspåret den mytologiskt laddade »The Week the River Raged«, fylld av arkaiska stämningar och idéer om syndastraffet av en art som påminde om Matraca Bergs »Appalachian Rain«.

Även om Sara Evans är tradionsmedveten är hon inte en renodlad traditionalist. Likt Patty Loveless och Lee Ann Womack, som även hon debuterade 1997 med ett utsökt album, förenar Sara Evans de musikaliska drag som traderats som »country« med kommersiellt bredare idéer. Hon arbetar som countryartister alltid gjort med andra ord, i stilmedvetet korsdrag av hävdvunna mönster och intryck från andra av samtidens populära musikformer.

Samtidigt förankrar lyriken Sara Evans stadigt i countryns traditioner. Fyllan är oglamorös underklassfylla, kvinnan längtar ofta efter en radikalt annan tillvaro, och männens liv definieras av arbete, otrohet och deras dröm om uppbrottet, en dröm som dock är mer geografiskt genomlyst än den kvinnliga motsvarigheten. Och lyrikens erotiska laddning är stark.

Nu kommer Sara Evans sjätte skiva, en jul-ep och en samling med tidiga inspelningar (»The Early Years«) oräknade. Den förra kom 2005, så »Stronger« är efterlängtad. Och den är precis så bra som jag hoppats på. Varenda spår andas den omisskännliga klass som präglar allt Sara Evans gjort.

Några sånger som direkt sätter sig, och som speglar polerna i Sara Evans lyriska universum, är inledande »Desperately« som tolkar både mannens och kvinnans dröm om att bryta upp, om att någonstans bortom horisonten kunna förverkliga »The perfect life we prayed about«, och den erotiska »Wildfire«, där jag beundrar balansgången mellan sockrade bilder av den erotiska elden och fräschheten i de varianter av en väl inarbetad kärleks- och naturmetaforik som texten rymmer. Lyriskt är hela skivan precis så övertygande. Sara Evans avvinner även de mest förutsägbara kärlekstexter ett djup och en innerlig laddning som vore allt levd erfarenhet.

Men hennes musik handlar inte bara om texternas identifikationsvärden. Sara Evans lmger sig som vanligt med gräddan av musiker. Jerry Douglas och Dan Dugmore spelar glimrande dobro. Aubrey Haynie spelar lika ödestyngd fiddle som någonsin Rob Hajacos, och Tom Bukovacs och Brent Masons pregnanta solon förenar honky tonk-gitarrens spetsighet med rockballadens tungt melodiösa gitarrflöden.

Sara Evans ger dessutom en oväntad vinkling åt en av sina tidigare hitlåtar, »Born to Fly«, som hon framför i vad som kallas en »Bluegrass version«. Vi hör både Dugmore och Douglas, och kompet är akustiskt. Men det är inte bluegrass, som stilen normerades (för övrigt den enda countrystil som i detalj normerats och hallstämplats av en upphovsman) av Bill Monroe. Det gör naturligtvis ingenting, inte minst då den nya inspelningen är bättre än 2000 års som trots Jerry Douglas känslomättade dobro och Sara Evans fina sång skämdes av de alltför framskjutna och taktfasta trummorna.

»Stronger« är alltså ännu en lysande skiva av Sara Evans. Och vad jag än sagt om texter, melodier och musiker, är det naturligtvis Sara Evans röst det ytterst handlar om. Den är inte helt ren, men har en omisskännlig karaktär och en grynighet som fördjupar uttrycket.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify