Recension
Batdorf, John & James Lee Stanley
All Wood and Stones
(Beachwood)

Tänk om Rolling Stones kommit från Kalifornien. Tänk om de hade varit fostrade i en akustisk folkrock där välklingande akustiska gitarrer och tätast tänkbara stämsång definierade soundet. Och tänk om The Glimmer Twins likt förbaskat, i denna radikalt annorlunda miljö, skrivit de låtar de faktiskt skrivit. Hur skulle det låtit?
John Batdorfs och James Lee Stanleys skiva »All Wood and Stones« erbjuder åtminstone ett närmevärde, eller en antydan om svaret. De har tagit elva av Stones låtar och framför dem i intrikata akustiska arrangemang, med sofistikerat arbete på gitarrerna och sångstämmor som placerar sig någonstans mellan tidiga Eagles och Buffalo Springfield. Resultatet är andlöst.

Det finns naturligtvis Stoneslåtar som lämpar sig för den här typen av behandling. »No Expectations« kunde varit en stöttepelare på folkrockarnas repertoarer, likaså »Ruby Tuesday«. Men »Let’s Spend the Night Together«, »Have You Seen Your Mother, Baby?« och »Satisfaction«? Alla dessa utom »No Expectations« finns med på »All Wood and Stones«. »Ruby Tuesday« kryper nära inpå lyssnaren. Just så här kunde den låtit om inte Stones tänkt strikt popkommersiellt, när de spelade in låten. Öppningsspåret »Paint it Black«, där också Brian Jones taffliga sitarspel får en pendang, förankrar också Stones musik i en akustiskt tryggare omgivning. Så långt var det inte så konstigt, bara förbaskat bra.

Men redan i tredje spåret, »Satisfaction«, sker ett omslag. Gästande Paul Barrere spelar suggestivt spöklik slide. James Lee Stanley intonerar sångens negativa utsaga: »I can’t get no«. Sedan går han in i första versen. Den magiska refrängen, en av rockhistoriens mest effektiva, får paradoxalt nog en tyngre roll än i Stones original, eller i de myriader av versioner som finns på officiella liveskivor och ofta överlägsna bootlegs. Samtidigt förankrar stämmorna i den upphuggna refrängen låten i en annan miljö, fast mer trånande än vad Kaliforniens välklingande folkrock brukar vara. »Satisfaction« har spelats in av många. Det finns massor av mer eller mindre glömda versioner. Hur många minns Manfred Manns utmärkta version? Men de har ofta legat nära Stones bluesbaserade rockidiom. Batdorf och Stanley gör något radikalt annorlunda, och visar då också vilka möjligheter som finns i låten.

Än mer överrumplande blir det när de ger sig på låtar som »Under My Thumb«, »Let’s Spend the Night Together«, »Have You Seen Your Mother, Baby?« och »19th Nervous Breakdown«. Den nattliga inviten kryddar Stones original med lite diskret reggae, och Peter Tork från Monkees visar att han spela gitarr. Men i de andra versionerna sätts mer på spel. »19th Nervous Breakdown« får mer tillbakalutad touch, åtminstone vokalt, med stämsång à la Eagles och gitarrspel som återkallar Poco, men omtolkningen blir inget självändamål. Den visar i stället att Stones version, som aldrig revideras utan mer ligger som en matris, är definitiv i sin egenart, men att låten också rymmer sådana möjligheter att alla versioner som mer direkt anknyter till Stones egen också riskerar att förminska Mick Jaggers och Keith Richards låtskrivande. Samma sak med de andra låtarna.

Så, vari ligger värdet med en skiva som »All Wood and Stones«? Den visar möjligheterna i Stones låtar. Och det på ett överraskande sätt; vi är ju annars vana vid att Beatles låtar alltid framhålls som mer fruktbara än Rolling Stones. Däri får skivan en apologetisk funktion. Men den skapar också sitt eget värde. Med gitarrerna i handen och Stones i sinnet skapar John Batdorf och James Lee Stanley, with just a little help from their friends, utsökt musik.

/Magnus Eriksson