Recension
Bowers, Kete
Road
(Sugar Lane Records)

Kete Bowers från Liverpool skivdebuterar med en CD som visar upp en countryinfluerad gitarrist, låtskrivare och sångare med en kraftig men ändå mjuk röst.

Det är en debut som ger både positiva och negativa vibbar.

Låt oss börja med det som är bra. Bowers är en originell bekantskap. Alla låtarna på CD:n har titlar med bara ett ord, typ Shine, Cry, Gold, Rain etc. Det har jag aldrig sett förut och det är väl meningen att titlarna ska binda ihop plattan och ge en enhet. Och de korta titlarna står i kontrast till låttexterna, som är långa och innehållsrika betraktelser av Bowers, och säkert merparten av hans lyssnares, erfarenheter av livet. Det handlar alltså inte om streamlinecountry á la snabbproduktionen i Nashville, det här är djupare och bredare texter. Bl a har han en finstämd låt där han berättar om sin farmor, som gav honom hans musikaliska uppfostran hemma i Liverpool och matade honom med Hank Williams, Jimmie Rodgers, Elvis, Jerry Lee och andra tunga namn, som har gjort sina personliga tolkningar av den klassiska countrygenren. Bowers gör sina låtar tillsammans med ett antal rutinerade engelska musiker som lägger bakgrunden enkelt, rent och avskalat.

Sen är det då den andra sidan av saken. Och det är helt enkelt att Kete Bowers själv har producerat sin platta. Jag förmodar att den hade blivit mer omväxlande om han hade haft en utomstående ledsagare, som hade sagt till honom att »alla låtarna låter likadant, du kan inte ha tio låtar i samma tempo och i samma tonart«. Som det hörs nu, kan det vara samma låt som pågår hela tiden, om man strölyssnar som man ofta gör när man har annat att göra.

Visserligen finns det variation genom att det dyker upp ett dragspel i bakgrunden, Lily Gonzalez körar, vi hör en steel guitar här och en cello där och vi får höra att alla instrumenten utom Roger Enos piano har packats ihop och burits hem inför den titellösa avslutningslåten på plattan. Men faktum är att det låter alldeles för mycket likadant hela tiden.

Detta kan vara CD:n som man mer än någon annan spelar i mindre etapper. Gör man inte det, så blir man lite trött på Kete Bowers. Det är bara en producent som saknas.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify