Recension
Presley, Elvis
Elvis is Back!
(Legacy/Sony BMG)

Det som skulle föreställa militärtjänstgöring var över.

Jag skriver föreställa, för vad var Elvis Presleys tid som inkallad i USA:s armé annat än ett iscensatt PR-uppdrag. Tillvaron på den tyska basen var ett mellanting mellan lyxmalaj och propagandakrigare. Inte var det mycket ålande där inte, under taggtråd med skarpa skott avlossade över de menigas huvuden.

Den musikaliska återkomsten var noga planerad. Noga för att vara dåtiden. En tv-show tillsammans med Frank Sinatra och så snabbt ut med ett antal singlar och några LP.

»Elvis is back« och »Something for everyone«, spelades in 1960 och 1961, samtidigt, däremellan och kort efteråt ytterligare några tagningar som kom på singel.

Det har var ännu tiden då singlar nödvändigtvis inte måste vara på en LP, utan kanske först kom med på en »Bästa hits«-samling.

Redan när Elvis Presley mönstrade hade den vildaste rock´n´rollen börjat försvinna. Det hade blir mer pop än rock, mer snabba ballader än primalskrik. »Blackboard jungles« svartvita uppror blev »Grease«-pastischer.

Den Elvis Presley som återkom på LP och singel var ännu en Elvis Presley som hade något att säga till om vid valet av låtar och hur de skulle arrangeras. Visst finns här de snabba countryinfluerade numren och de som har en bluesgrund, men mest är han den moderne popcrooner Sam Philips egentligen letade efter.

Artisten rör sig obehindrat mellan genrer, han gör sitt eget av materialet. Därtill en nyfikenhet att hitta texternas mening, att göra dem personliga. Kanske var det pausen som militärtjänsten innebar som var orsaken till att Elvis Presley förnyade sig, kanske var det bara en kommersiell anpassning till nutiden. För det var ju så, att medan Jerry Lee Lewis, Carl Perkins och de andra ännu stampde ut »Whole lotta shakin´goin´on« växte Elvis Presley och hans publik gemensamt. I stället för »Hound dog« blev det »It´s now or never«, för att exemplifiera.

De här två plattorna, nu återutgivna som dubbel-CD och med singelsidorna från sessionerna som så kallad bonus är det första och kanske också det sista exemplet på Elvis Presley som vuxensångare.

Efter den här tiden försvann han till filmvärlden, kom tillbaka som slyngel för att sedan förtvina utklädd till världsavskärmat monument.

Den här återutgivningen, utgiven för att det är 50 år sedan (kan inget återutges bara för att det är bra, måste det vara något med årtal som skäl?) finns alla orsaker att införskaffa för den som vill ha sin Elvis Presley-bild heltäckande. 1950-talet är genomåterutgivet och återkomsten likaså.

När jag själv stod där i skivaffären och fingrade på skivorna var det inte direkt de här jag ville köpa för veckopengen. Då ville jag ha ung vild man med gitarr, nu lyssnar jag lika mycket till ung vuxen man med röst.

Favoritspår?

Jag kan inte låta bli denna personliga utvikning. »Judy«, givetvis, bland det bästa Elvis Presley spelade in.

Finns i Butiken: www.rootsy.nu/butik/album.php?id=1358

/Frank Östergren