Recension
Murphy, Elliott
Elliott Murphy
(Last Call)

Ingen som lyssnat på Elliott Murphy kan förvånas av att han läst litteraturvetenskap på universitetet och skrivit fiktion. Hans texter är ofta ordrika och fyllda med referenser till allehanda kulturella fenomen. Därför är det kanske överraskande att han har sin bas och stora delar av sin publik utanför de engelskspråkiga länderna. Han bor i Paris och turnerar främst i Europa. Han är å andra sidan inte den förste amerikanske artist som funnit sig bättre tillrätta i Europa än hemma i USA.

Elliott Murphy debuterade 1973 med den New York-doftande och kritikerrosade skivan ”Aquashow”, då Murphy helt kort nosade på en stjärnstatus som aldrig blev hans. Efter några år var Murphy hänvisad till oberoende skivbolag och små klubbscener. I denna situation är han i viss mån fortfarande, men han har i Europa lyckats bygga upp en hängiven publik och fått ett välförtjänt rykte om sig att vara en stark liveartist.

Efter nära 40 år som skivartist och nära 25 studioalbum väljer nu Murphy att ge ut en självbetitlad skiva. Detta är något de flesta artister klarar av tidigt i karriären, då de ska etablera sitt namn på marknaden och i det allmänna medvetandet. Det är i och för sig något Murphy sysslat med hela sin karriär. Om han genom att ge skivan sitt eget namn menar att den på ett bra sätt representerar honom, då passar den här skivan rätt bra. Rösten är lite lägre än på 70-talet och han har en betydligt rikare källa av livserfarenheter att ösa ur, men här möter vi samme artist som på 38 år gamla ”Aquashow”. Detta markeras inte minst genom inledningsspåret ”Poise’n Grace”, en uppenbar referens till en låt på debutskivan kallad ”Poise’n Pen”.

Elliott Murphys trogna fans lär alltså känna igen sig på denna nya skiva. Murphy tar åter hjälp av sitt samspelta kompband The Normandy All Stars, plus enstaka gäster och Elliotts son Gaspard Murphy, som fått det tunga uppdraget att producera sin fars skiva. Här finns inga formexperiment i stil med den misslyckade bluesskivan ”Murphy Gets Muddy”, utan Murphy rör sig i redan inmutat territorium, vilket är bra. Som Elliott Murphy uttrycker det i titeln på en av låtarna på nya skivan, ”You Don’t Need To Be More Than Yourself”.

På skivan finns ingen lika oförglömlig låt som ”The Valley Below” på föregångaren ”Notes From The Underground” (2008), som jag nog tycker överlag är lite bättre än detta album. Flertalet låtar här är dock starka. Min favorit är ”Take That Devil Out Of Me”, som åtminstone jag gärna tänker på som en mer sekulär version av gamla George Jones-favoriten ”Take The Devil Out Of Me”, även om likheterna främst finns i titlarna. En annan favorit är redan nämnda öppningsspåret ”Poise’n Grace”, där Murphy blandar minnen från uppväxten i New Yorks förorter med en lång lista kulturella och geografiska referenser. ”Rock ’n Roll ’n Rock’n Roll” kanske inte säger mycket som inte Lou Reed uttryckte redan för 40 år sedan i Velvet Undergrounds ”Rock and Roll”, men det är likväl en väldigt medryckande låt.

Denna skiva kommer kanske inte att gå till historien som en av Murphys allra bästa skivor. Det är bara en bra skiva från en stark och underskattad musikmakare. Det tycker jag räcker långt.


(I dagsläget ingen svensk distribution.)

/Tobias Levander