Recension
Miller, Buddy
The Majestic Silver Strings
(New West)

Det finns något majestätiskt över dessa fyra herrar. Som är underbarn när det gäller att bära fram andra men som egentligen själva borde bäras fram i guldstol. Dessutom enastående gitarrister som genom åren används av många som medmusiker vid spelningar och inspelningar. Buddy Miller själv till exempel. Han har tillbringat större delen av 2010 med att vara bandledare för Robert Plants Band of Joy. Men så ringde han Bill Frisell, Marc Ribot Greg Leisz och frågade om de ville vara med honom och tolka och omarbeta kända countryspår, några traditionella och en och annan nyskriven sak. En supergrupp med andra ord. Hu, tänker ni nu. Supergrupper, det vet vi hur det brukar sluta. Men detta är ett supergruppsprojekt som fungerar. Mycket bra dessutom. Så bra att det balanserar farligt nära att bli en uppvisning.

För det är inte bara dessa fyra herrar som gör det. Här finns även Dennis Crouch bas och Jay Bellerose trummor att backa upp gitarrer och sång. Som framförs av sju gästande vokalister. Och inte vilka som helst. Men det tar vi på vägen.

Först ut är en drömmande ”Cattle Call” som vi känner igen från Eddy Arnold. Redan här visar de fyra herrarna på sitt professionella gitarrspel och sin känsla för följsam takt och ton. Denna starka inledning följs av den svängiga blues som vi mest har hört från Mickey & Sylvia, ”No Good Lover”, här i duett med Ann McCrary och Buddy Miller. Lefty Frizell bidrar med ”I Want To Be With You Always” som får läckra gitarrslingor bakom en duett med Patty Griffin och Buddy. Riktigt spännande blir det lite längre fram när Chocolate Genius alias Marc Anthony Thompson tar sig an Roger Millers ”Dang Me” och ut kommer en trögflytande, påträngande blues. Den traditionella ”Bury Me Not On The Lone Praire”, som vi kanske minns Johnny Cash göra, får här en hetsig form av frijazz med gitarrer i slagsmål. Sedan kommer Shawn Colvin och Emmylou Harris med sina bidrag. Emmylou är väl den som minst låter som hon brukar, som minst bidrar med sin sång på plattan. Håller åldern på att ta ut sin rätt här? Snabbt glömt när fyra gitarrer sedan vispar upp oss med George Jones ”Why Baby Why”. Lee Ann Womack sjunger sig in i våra hjärtan med den långsamma ”Return To Me” och sedan avslutas det hela med en gudomlig gospelduett med Buddy och Julie Miller i ”God´s Wing´ed Horse”.

Förutom genomgående bra sånginslag är det arrangemangen som imponerar. Dels omarbetningen av vissa av sångerna men inte minst hanteringen av fyra gitarrstämmor till en fascinerande helhet. Det skulle kunna drypa av nostalgi. Men icke så. Värdigt men nytt nästan genomgående.

De individuellt musikaliskt skickliga musikerna ska med en självklarhet bidra med något alldeles enastående. Men så brukar det inte alltid vara när man placerar fyra sådana typer i samma studio. Snarare har vi blivit vana vid det motsatta. Eftersom dessa fyra herrar inte drivs av ett rubriksamlande ego utan av musikalisk känsla och en förmåga att lyssna av blir resultatet något helt annat.

Det här är en spännande vandring i den amerikanska musiktraditionen med nya öron och nya känslor. Det är bara att lyfta på hatten och buga. Tack för uppvisningen.

Finns i butiken: www.rootsy.nu/butik/album.php?id=1350

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify