Recension
Elmore Jansson och Hårda Tider
Trubbel
(Elmo)

Jag säger det med en gång, så är det sagt: ”Det här är en bra skiva!”. Varför det då? Blues på svenska är väl inget att springa benen av sig för? Beror på, skulle jag vilja säga.

Så här känner jag:

Det är duktiga musiker, både i duo och i grupp. Det är väl sammanhållna arrangemang. Det är bra produktion. Det är bitvis fyndiga texter. Det är både roligt och allvarligt. Det finns mycket känsla och intimitet. Det är varierat och lyssnarroligt. Behövs det mer?

Det hela inleds med tre covers. Det är George Thorogoods ”Bad to the Bones” i svensk tappning som ”Jansson”. Det kunde lika väl varit John Lee Hooker. Sen kommer Blind Lemon Jeffersons ”See That My Grave Is Kept Clean” som ”När ett kistlock stänger” i en välöversatt känsla. Och sedan en shuffle från Chief Schabuttie Gilliame i ”Lie To Me”. På fjärde spåret kommer den första gästartisten in. Det är Tricky Mats Äleklint som med sin trombon som ger balladen ”Döv, stum och blind” en jazzklubbsstämning där rökslingorna från de sista besökarna singlar uppåt samtidigt som solen går upp medan det fortfarande är nattmörkt hos sångaren.
Annars är det ju Mats Jansson på sång och gitarr som är Elmore och som bildar huvudduo med Anders Snucke Wideland på gitarr. För att bli riktigt Hårda Tider använder man omväxlande Thomas Berndt och Edward Sandelin på elbas, Claes Fall på kontrabas och Martin Hagberg eller Mattias Moberg på trummor.

När man kommer till den lättsamt svängiga ”Från en balkong” så slår det mig att det jag har hört är en blandning av Rolf Wikström, Ulf Lundell och Nils Ferlin. Elmores sång är grovt skrovligt och har det där lilla tappet när det ska uppåt bland tonerna. Och även det där lite pratande flytet när inte sången känns tillräckligt melodiös. Texterna skulle kunna bli pretentiösa men klarar balansgången bra. Gitarrspel och komp är intimt och nära. Både akustiskt och elektrifierat.

Variationen är det som gör plattan så underhållande och rolig att lyssna på. Rockigt i Mickey Jupps ”Standing at the Crossroads Again” som självklart blir ”Står vid en korsväg igen”. Eller den jazzigt melodiösa versionen av Butch Hancocks ”Boxcars” och dess fina gitarrsolo. Eller den omarbetare ”Diving Duck Blues” från Sleepy John Estes som blir ”Glömskan ljuva nektar”. Eller den snabba chicagobluesinspirerade ”Elak när jag dricker”, som skulle kunna vara hämtad från Little Walters katalog. Här är det Mathias Junior Andersén som spelar munspel med den äran.

Titelspåret är den avslutande ”Trubbel” i taktfast bluesgung. Tyvärr kanske plattans svagaste spår. Men fram till hit är det definitivt inget trubbel att gilla Elmore Jansson och Hårda Tider.

/Staffan Solding