Recension
Shannon, Preston
Goin´ Back To Memphis
(CRS)

Startsträckan för många bluesartister är lång. Ibland så lång att startbanan inte räcker till. Där bortom finns ingenting. Tomhet. Andra hinner lyfta innan startbanan tar slut men upptäcker då att man redan hunnit bli en 40 eller 50 år. Få är de som har haft en helikopterstart; rakt upp i unga år.

Det är något speciellt med bluesen. Den fungerar som någon sorts skola där man måste gå genom alla stadier för att examineras. Avhopp fungerar för det mesta inte. När man väl är genom kan man hålla på hur länge som helst. Vi har en hop 75-åringar som far jorden runt och spelar inför stora publiksamlingar och ger ut plattor vart eller vartannat år. Bluesen är en egen alldeles speciell värld.

Preston Shannon har en startbana som räcker för den startsträcka som han har behövt för att göra sig en karriär. Han flyttade med sin familj från Mississippi till Memphis när han var åtta år. Började spela blues och spelade i populära band på 70-talet och sedan som medlem i Shirley Browns band. Det var inte förrän 1991 som han beslöt sig för att starta ett eget band och skaffa spelningar på Beale Street. Det var här han upptäcktes och fick sitt första skivkontrakt. Skivkontrakt som nu ger oss en europeisk utgåva av hans fjärde album från 2006. I USA heter det ”Be With Me Tonight”.

Vad är det som har givit honom ett skivkontrakt? En soulfylld sång i klassisk Memphisanda med en grov, hes och varm sångröst kompletterat med ett gitarrspel som bär spår av Albert King, B.B. King, T-Bone Walker och Little Milton. Sedan även en fin blåssektion för att få det där typiska southern blues- och soulsoundet framfört som ballader, upptemponummer, gospelfyllda sånger eller som vanliga dansvänliga låtar eller schlagers. Det som skiljer från många andra plattor av samma stil är möjligen att plattan avslutas med en antikrigssång och kritik mot de kapitalistiska system som framkallar krig i ”No More Wars”.

Preston Shannon tillhör det övre skiktet av souliga bluesartister från södra USA. En hög och jämn standar på låtarna och framförandet utan att få till den där riktigt saftiga höjdaren. Med lite bättre låtar skulle det kanske bli ännu bättre. Men en klart sevärd bluesartist om han nu dyker upp på någon musik festival i dina hemtrakter.

Intressant också att se hur omslaget har förändrats från 2006 till 2011. Från den slicka loungesångaren med en röd ros i handen till den avslappnade, fritidsklädde bluesmannen.

Så på tal om startsträckor, så tog det fem år extra för plattan att nå Europa.

/Staffan Solding