Recension
Blandade Artister
The ®evolution Continues, Chicago Blues: A Living History
(CRS)

Efter succén med den första utgivningen av Chicago Blues: A Living History kommer här den andra. Och den borde bli en ännu större succé, för den är riktigt bra. Tanken är att spegla chicagobluesen historia genom att välja ut typiska exempel från 40-talet och framåt. Som grundstomme i bandet finns de duktiga och välkända chicagomusikerna Billy Boy Arnold och Billy Branch på sång och munspel samt John Primer, Lurrie Bell och Carlos Johnson på gitarr och sång. Som stöd har de på de flesta av spåren Johnny Iguana piano, Felton Crews bas och Kenny Smith trummor.

Med stor kärlek och enorm kunskap framför de guldkorn ur blueshistorien. Det börjar med Sonny Boy I:s ”She Don´t Love Me That Way” från 1941 och tar oss fram till Ronnie Baker Brooks ”Make These Blues Survive” från 1998.

Jag är imponerad över hur bra det här egentligen har blivit. Ibland kan det låta väldigt segt och enahanda när gamlingar slår sig ihop för att lira lite gamla godingar. Eller när de ska göra ett helt album själv för den delen. Det finns här ett allvar och genuint intresse av att verkligen göra något riktigt, riktigt bra. Och de lyckas faktiskt. Det är en levande blueshistoria får höra, där man gör originalen rättvisa på alla sätt. Då är det dessutom inte vilka klassiker som helst. Magic Sams ”Easy Baby” är inte så enkel att få till, eller Elmore James ”Yonder Wall”.

Det som också fungerar här och som inte alltid blir så lyckat är att bjuda in gästartister. Buddy Guy, James Cotton och Magic Slim. Gubbar i 75-årsåldern som visar att det har kraften och känslan kvar. Buddy Guys gör en lysande version av sin egen klassiker ”First Time I Met The Blues”. Sedan dyker även Ronnie Baker Brooks, Zora Young och Mike Avery upp och hjälper till, där Ronnie gör en fin version av sin faders ”Don´t Take Advantage of Me”.

Under de många lyssningarna har jag funderat på om den första halvan var bättre eller sämre än den andra. Det är trots allt olika tidsepoker de speglar. Då kan man konstatera att de har sina svagheter och sina stryker båda. Och helt olika då. Den första tiden var pianisternas era, som följdes av gitarr- och munspelstiden och som sedan övergick i de intensiva gitarrdominerade åren på 90-talet. Det är egentligen inte tiden och stilen som är avgörande för hur bra eller dåligt det blir. Det är förmågan att fylla och lyfta musiken med sin kraft, känsla och inlevelse. Det dippar på några enstaka ställen men är på det hela taget ett musicerande från djupet att hjärtat, förmedlat med en professionell övertygelse och skickligt hantverk. Vad kan man mer begära.

Plattan visar också att bluesen går i arv. Förutom att Ronnie är son Lonnie är Lurrie son till munspelaren Carry Bell och trummisen Kenny Smith är son till Willie ”Big Eye” Smith.
The ®evolution Continues visar att chicaobluesen är grunden för mycket av den populärmusiken vi har lyssnat till från 50-talet fram till våra dagar. Men det som är ännu viktigare, är att den här plattan visar att bluesen fortfarande är en levande musikform som har så mycket känsla, kärlek och eftertanke att erbjuda. Här har vi ju ibland tvivlat.

Chicago Blues: A Living History blev huvudattraktion på Chicago Blues Festival 2010, har blivit nominerad till en Grammy och vunnit andra utmärkelser som Bästa traditionella Bluesalbum 2009.

Behöver jag säga mer.

Finns i shopen: www.rootsy.nu/butik/album.php?id=1184

/Staffan Solding