Recension
Stagger & Sway
Break Til You Bend
(Working Stiff Records)

Stagger & Sway är ett helt nytt band på americana-stjärnhimlen. De kommer från Eugene, Oregon och deras musik påminner stundtals om Jeff Tweedy & Wilcos akustiska, melodiösa sida. Ett varmt, halvakustiskt sound där melodierna och texterna flyter på snyggt.

Gruppens centralfigur Mike Last står för sång, text, melodi och akustisk gitarr plus lite munspel. Och ja, han har skägg, keps, glasögon, flanellskjorta och jympadojor. Han kompas av Joe Knapp (gitarr), Jerry »Groove« Abelin (ståbas) och Kenjamin S.G. Howe III (trummor).

Inledande »Arpeggio« är en »varmt välkommenlåt« till resten av skivan. En stor hög med gamla dammiga vinylalbum får Mike Last att drömma sig tillbaka i tiden och vidare ut till havs innan han hamnar i nuet med kompisarna i replokalen.

»Sam Bond's Garage« är så bra att den hade platsat på Jayhawks »Hollywood Town Hall« eller Wilcos »A.M.«. Tiden står still medan ölen dricks ur och barbandet spelar på. Rökpaus utanför bakdörren med några kompisar. Woody Guthrie-referenser och en tom snurrande barstol.

»The band was good and the beer was strong
I'm as weary as an old country song
All the clocks are stuck on half past one«

»Barrel Rolling« låter i början som förvridna, mollstämda element från Eagles »Hotel California«. Men det är inte »Life In the Fast Line« eller »on a dark desert highway« utan här befinner vi oss endast på en oromantisk mörk landsväg någonstans i Idaho.

En släpig men bra countryballad tillägnad delstaten »Wyoming« följer innan »River Road« bryter av litegrann med udda taktslag.

Finns du kvar när jag kommer tillbaka? Eller rättare sagt om jag kommer tillbaka, frågar sig Mike Last i »Up And Go« som har lite Bottle Rockets-popkänsla. Skivan flyter på med mer starka melodier: »Loudmouth Ideas (& Hole In My Shoes)«, »Sh*t Adv*ce« och »Another Man's Waltz« innan den snyggt avslutas med balladen »Eyes Like David Bowie«. Stagger & Sway är mycket lovande och väl värda att upptäckas.

Och nu kom jag äntligen på vems röst som påminner mycket om Mike Lasts: Austinbaserade rotrocksingersongwritern Michael Hall. Han som ger ut skivor på Blue Rose och som produceras av Jud Newcomb (Loose Diamonds, Resentments, Toni Price, Beaver Nelson) och som är ansvarig för (ironiska) låttitlar som »Let's Take Some Drugs And Drive Around« och »Sometimes I Wish I'd Never Heard the Rolling Stones«.

/Urban Henriksson

Lyssna på Spotify