Recension
Johnstone, Jude
Quiet Girl
(BoJak)

Jude Johnstones femte skiva kan ses som den logiska fortsättningen på Emmylou Harris mycket fina »All I Intended To Be« från 2008. Logisk därför att Johnstones »Hold on« fanns med på den skivan och därför att Emmylou sjunger på öppningsspåret här.

Men den bästa referensen kanske ändå är Johnstones två första plattor. »Quiet Girl« är i likhet med dem tydligt folkmusikbaserad och det jazziga anslag som dominerade till exempel hennes förra skiva, »Mr. Sun«, är i stort sett borta här.

Johnstone är en alldeles utmärkt låtskrivare och det är detta format, i grunden rätt traditionellt uppbyggda folk- och countrydoftande låtar i arrangemang som ofta går utanför den självklara mallen, som i mina öron utgör hennes rätta element. Lyssna till exempel på hur den skäligen enkla »I don’t wanna go home« genom subtila grepp öppnar fönster mot såväl Johnstone själv som lyssnaren. Helheten överträder den osynliga men avgörande demarkationslinjen mellan det triviala och det rent magiska. Det sker till synes utan ansträngning och resultatet är ingenting mindre än stor konst.

I arrangemangen, precis som i kompositionerna, jobbar Johnstone med små detaljer som gör stora skillnader. En och annan synt, och till och med trummaskin, samsas gott med pedal steel, valthorn, cello och fioler och det självklara utmanas på olika sätt av det oväntade. Skivan är trots det en koherent helhet och det beror till stor del på Johnstones sång. Med varm och personlig röst bär hon sina sånger som tyngdlösa självklarheter. Den som söker åthävor för deras egen skull, får söka någon annanstans.

Gästlistan är imponerande: Förutom Harris hörs bland andra J D Souther på stämsång i vackert pianobaserade »On that train« och David Mansfield på olika stränginstrument. Maxayn Lewis själfulla stämma bidrar starkt till att »Angel at your door« blir ett synnerligen intensivt stycke folk-gospel, en sann rysare om trauman, systemångest och någons oförmåga att kasta sig ut på de där famnarnas djup som kärleken kräver.

Mer förvånande är kanske att Clarence Clemons spelar sin saxofon på »Don’t wake me up«, men faktum är att Clemons i någon mening tog Johnstone under sina vingar i slutet av 70-talet. Han såg en unik begåvning redan då och dessa sånger om svek, längtan och besvikelser - men också förtröstan och hopp - gör det lätt att förstå.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify