Recension
Ladysmith Black Mambazo
Songs From a Zulu Farm
(Proper)

De är fortfarande charmerade med sin mäktiga vokalgruppsång på zulu. Ett trevligt återhörande av sydafrikanska Ladysmith Black Mambazo, när de här tar sig an barnsånger i en tradition från deras egen uppväxt under 40- och 50-talet.

Annars minns vi Ladysmith Black Mambazo från deras genombrott med medverkan på Paul Simons ”Graceland” 1986. Sedan kom de även till Sverige och medverkade på ett antal festivaler. Därefter har det blivit ett 30-tal album från Joseph Shabalala och hans vänner. Joseph är från staden Ladysmith och sjöng där i zulusånggrupper fram till han bildade sin egen grupp efter en kallelse av gud, att kombinera kristen musik och zulu med sju baser, en alt och en tenor. Ja, det där med baserna, alten och tenoren vet jag inte om Gud var inblandat i. En kombination som har något gudomligt över i sig i alla fall. Tungt och mäktigt sound, där basens låga toner känns när de träffar kroppen. Ladysmiths vokalgruppssång både skiljer sig och liknar andra vokalgrupper. Det känns som om vokalgruppstraditionen har en del gemensamt över hela världen. Det är kombinationen av rytmer, stämmor och språk som skiljer medan innehållet i sångerna återkommer.

”Songs From a Zulu Farm” kan ses som en uppföljare till ”Gift Of The Tortoise” från 1994, men är samtidigt en första platta i en serie av tre som beskriver livet i Sydafrika kring farm, kyrka och township. Denna den första i serien är barnsånger. Inte enbart i den meningen att det sånger som barn sjunger utan sånger som barn behöver höra. Det är sånger för lärandet och om livet präglat av en uppväxt på en farm på en mindre ort i Sydafrika. I foldern beskrivs det som om det skulle vara sånger om djur och livet som barn i andra delar av världen inte skulle höra eller sjunga. Men egentligen tror jag precis tvärtom. Det är precis den här sångtraditionen som finns över allt. Sånger för lärande, överförande av erfarenhet från generation till generation och om livet i stort och alla känslor som det innehållet. Jag menar att våra ”Björnen sover”, ”Imse, vimse spindel” eller ”Bä, bä vita lamm” på sitt sätt också bär dessa världen. Därför känns det också lite märkligt att plattan avslutas med ”Old McDonald” i zulustil. Det blir lite som ”Per Olsson hade en bonnagård” på skånska. Men det lär ju vara en gammal traditionell barnsång även om det är Frank Sinatras version vi får leva med. Denna avslutning förtar inte det totala intrycket av att Ladysmith Black Mambazo är en fantastisk vokalgrupp som sjunger på zulu och är bärare av en lång sydafrikans tradition. Det ska bli lite spännande att höra hur det utvecklar fortsättningen på denna trilogi.

/Staffan Solding