Recension
Old 97s
The Grand Theatre Volume One
(New West)

Old 97's är från Dallas, Texas och detta är deras åttonde studioalbum sen starten 1994. De har aldrig riktigt slagit igenom i Europa medan de i USA har en respektabel fanbase som fyller mellanstora konsertsalonger.

Huvudsaklige sångaren Rhett Miller har en solokarriär vid sidan om och har släppt tre album på 2000-talet. Kanske såg du honom som uppvärmare till Steve Earle på hans »Townes-turné« härom året.

Old 97's är ett rotrock / americanaband som ofta skiftar stil mellan låtarna på sina album. En del låtar har dessutom ett rejält uppskruvat tempo. Personligen tycker jag detta är klart mer omväxlande / energiskt än det är ojämnt / stirrigt. Trots det direkta tilltalet i musiken finns det saker att upptäcka efter flera lyssningar.

Ända sen starten har bandet bestått av samma fyra medlemmar: Rhett Miller (sång, gitarr), Murry Hammond (bas + en del sång & gitarr), Ken Bethea (gitarr) och Philip Peeples (trummor). De är oerhört samspelta förstås, trots att de ogärna repar. Lyssna gärna på live-dubbeln »Alive & Wired« från 2005 för bevis.

Nya skivan startar med »The Grand Theatre« som får en att tänka på Clash-klassikern »London Calling«. Kan vara en kärlekslåt om närhet trots geografiskt avstånd.

»Every Night Is Friday Night (Without You)« är albumets »Hit Single« enligt stickern på omslaget och det kan man helt klart hålla med om, den har en klistrig refräng.

Strunta i kvacksalvare, politiker, lärare, telefonförsäljare, popstjärnor och let's dance-casanovor. Jag är den rätte för dig, allt jag önskar är du sjunger Rhett Miller med sin mest övertygande röst i »The Magician«.

Första »tåglåten« på skivan är »You Were Born In a Battle«. Den skumpar fram som en riktig Johnny Cash-dänga (Wreck Of The Old 97 eller?). Det känns som Old 97's ber sig själva att stanna upp och tänka efter när livet passerar förbi lika snabbt som landskapet utanför turnébussen.

En stökig rocklåt som handlar om att man tittar ut genom sitt fönster mot huset på andra sidan gatan där »The Dance Class« tränar och blir väldigt förälskad i en av tjejerna. Kan det vara något att skriva en låt om? Tveksamt, får jag nog påstå.

Får man däremot göra om texten till Bob Dylans »Desolation Row« och kalla den för »Champaign, Illinois«? Absolut, för resultatet är riktigt snyggt.

»A State Of Texas« är en hyllningssång till Texas värdig Sir Douglas Quintet. Från soluppgång vid Cedar Creek Lake till solnedgång i Austin och heta sommarnätter i San Antonio:

»Where the bluebonnets thrive on I-35 and the Guadalupe River flows
Where the stars at night are a hell of a sight and the honky-tonks never close«

Det måste vara min tur att komma till Austin snart!

»Love Is What You Are« är tidlös novellpop medan »You Smoke Too Much« handlar betydligt mer om ett kraschat förhållande än om faran med rökning.

»Please Hold On While This Train Is Moving« måste definitivt räknas som en tåglåt innan skivan avslutas med en lågmäld, sen natt i baren: »The Beauty Marks«.

/Urban Henriksson