Recension
Astrolites
Playing for keeps
(Heptown Records)

Jag var med på den tiden då det trängdes en massa amerikanska vrålåk från 50-talet vid ett gathörn i ett lugnt kvarter nere vid Nissans västra sida en bit från Norre katts park. Där låg ett litet fik som hette Lilla stugan. Servitrisen kallades Morsan av besökarna som beställde en cola eller en kopp kaffe. Alla tjejer hade långt hår, mascara i mängder, ögonskugga och en cigarett i ena mungipan. Killarnas hår var indränkt i Brylcreme och kammat i en stor flott våg. Alla hade jeans och skinnjacka. Och alla stoppade 25-öringar i jukeboxen för att få höra Jerry Lee Lewis i »Break up« eller något med Eddie Cochran eller Gene Vincent.

Jag var bara 17 och hade ingen bil. Men ibland fick jag följa med i en Ford Thunderbird. Under instrumentbrädan fanns en inmonterad skivspelare för 45-varvare. Jag minns inte vad han hette som ägde och körde bilen, men han hade gillat Astrolites. Vi hade nog spelat deras nya »Play for keeps« oavbrutet de första kvällarna när den var ny.

Men den kom aldrig då. Den kom nu.

Den är bra nu också.

Örjan Jonsson sjunger med den rätta attityden, han spelar gitarr så att det sprakar om det, och tillsammans med Uno Elvings ståbas och Marku Kallunkis trummor bildas en trio som ger järnet och gör June Carters »Ring of fire« på ett sätt som får tyngdpunkten att flyttas från ringen till elden.

Annars tycker jag att »Go rebel go« är bästa låten. Det är där, i sjunde spåret, som jag bestämmer mig definitivt att gilla Astrolites.

Hela plattan spritter av rock´n´roll, det låter som vinyl, ekomaskinen verkar vara tillverkad 1959 och varhelst i Europa som det här bandet visar sig på sina turnéer, lär det bli party så att mascaran smälter och Brylcremen tappar kontrollen.

/Rune Häger