Recension
Rea, Bob
Ragged Choir
(Shiny Dime Records)

Bob Rea är i 60-årsåldern och kunde ha varit en stor countrystjärna om han hade satsat på musiken några decennier tidigare. Han debuterade på platta 2003 och har först nu kommit fram till sitt andra album.

Med sin djupa baryton sjunger han sina innehållsrika och ofta dramatiska låtar. Han vill att vi ska lyssna på hans mörka texter som är hans sätt att presentera de sanningar han tycker är viktiga. Och det är sanningar som bygger på hans erfarenheter av livet med ett mångsyssleri som omfattar perioder av hemlöshet, en tragisk skilsmässa och annat som de flesta av oss helst vill undvika.
Hemma i USA, han kommer från Durango, Colorado, möter hans texter stor uppskattning från fans som anser att han är ärlig i sin beskrivning av verkligheten. Men han får också ta hånfull kritik från andra, som hånar vad de tycker är en överdriven dramatik.

För oss som hör honom på avstånd och utan att ha sett honom, framstår han som en kompetent låtskrivare i ett bluegrasslandskap där det emellanåt kommer in en fläkt av blues. Och i denna miljö hör vi en röst som påminner oss om både Johnny Cash och Cornelis Wreeswijk.

Bandet bakom honom består av namnkunniga och handplockade studiomusiker som har förmågan ge Rea en stabil vägg att luta sig mot. Och han överraskar t ex genom att, som i »Lights Out«, låta ett flugelhorn komma in och avsluta låten. Jag kan inte påminna mig ha hört ett flugelhorn förut på en countryplatta.

En intressant bekantskap, Bob Rea.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify