Recension
Jenkins, Johnny
Ton Ton Macoute
(Acadia)

Hej, hej, hej… se upp, en gammal goding på väg ut igen. Kultförklarad och samtidigt lite av en lost in the blåst. Lost in the blåst i dubbel bemärkelse. Historien om Jenkins karriärstart är lite speciell. Han kom till sin andra inspelningssession på Stax 1962 tillsammans med sin vän och chaufför Otis Redding. Otis var även sångare i Johnnys band The Pinetoppers. Under en paus i inspelningen bjöds Otis in att sjunga en låt. Han levererade en ”These Arms Of Mine” som fick producenter och inspelningstekniker att paralyserade med uppspärrade ögon och munnar flytta fokus från Johnny till Otis. Och sen gick det uppför för en och utför för en annan.

Fram till 1969, när Johnny tillsammans med Muscle Shoals favoritgitarrist Pete Carr, Duane Allman och Berry Oakley bas från Allman Brothers, Paul Hornsby piano, orgel och gitarr, Johnny Sandlin trummor samt percussionisterna Butch Trucks och Jaimoe spelade in ”Ton Ton Macoute”. Plus en och annan Muscle Shoalsstudiomusiker. Sångerna man spelade in var en blandning av förtrollande blues i olika former och en och annan rocklåt. Han inleder med voodoofylld swamprock i form av Dr Johns ”Guilded Splinters” och fortsätter med Taj Mahals omarbetning av Sleepy John Estes ”Leaving Trunk”, Johnny Winters rockiga ”Bad News” och Chris Kenners funkiga New Orleansklassiker ”Sick And Tired”. Den klassiska bluesen får sin plats med Muddy Waters ”Rollin´ Stone” och John Lee Hookers ”Dimples”. Pete Carr visar med ett rått gitarrspel vilken gudabenådad gitarrist han var och Johnny Jenkins fina sångröst kommer väl till sin rätt. Johnny själv visar att han också kan spela gitarr i den långsamma bluesen från Otis Rush, ”My Love Will Never Die”. Dessutom gör han en fin version av ”I Don´t Want No Woman”, som vi känner igen från Magic Sam och Bobby Blue Bland.

Med två av den tidens bästa gitarrister till sin hjälp blir det naturligtvis höjd på musiken. Duane Allman släpper loss på slide i den funkiga ”Voodoo In You” och fantastiskt eldig Dobro i ”Guilded Slinters”. Samspelet mellan de tre gitarrerna, både i elektrisk och akustisk form, är en lyssnarnjutning som man sällan får uppleva.

Johnny Jenkins tar sig också an Bob Dylans ”Down Along The Cove” med lite av samma anslag som Jimi Hendrix använde sig av i sin tolkning av Dylan. Jimi Hendrix använde sig under sina konserter av några gitarrslingor som han en gång hört Johnny spela. Kanske för att de båda var vänsterhänta.

Johnny Jenkins dog 2006 67 år gammal och lämnar med ”Ton Ton Macoute” ett riktigt fint album till eftervärlden. Ett av de bästa exemplen på rockfylld blues med funkig touch från söderns tidiga 70-tal.

/Staffan Solding