Recension
Longhair, Professor
No Buts, No Maybes
(HooDoo Records)

Ni som ännu inte har tagit chansen att skaffa Roy Byrd, alias Professor Longhairs, excellenta New Orleansinspelningar från 40- och 50-talet har här chansen igen. Låtarna har funnits ute lite då och då i olika samlingar men jag vet inte om de just nu finns att tillgå. Därför är det här ett bra alternativ.

Det är inte alla men nästan alla av de inspelningar Professor Longhair gjorde under de är här åren för bolag som Atlantic, Federal, Mercury och Ebb tillsammans med framstående musiker som bland andra Lee Allen, Red Taylor, Robert Palmer och Charles Burbank på saxofon, Al Miller på trumpet, Justin Adams och Walter Nelson på gitarr, Frank Fields och George Miller på bas och Earl Palmer, Charles »Hungry« Williams, Charles »Honeyboy« Otis och Louis Joseph på trummor. De bästa studiomusiker New Orleans kunde uppbringa.

Med sina skumpigt förhäxande rytmer förtrollade han sin omvärld, i första hand runt barerna Caldonias och Tipitinas i New Orleans, sedan även oss i Europa. Fats Domino gjorde populärversioner och Dr John rockversioner av Longhairs personliga kompositioner. Rumbarytmer, lite strypt sång och vissling skapade en ny och alldeles speciell bluesstil under 40-talet. ”Mardi Gras In New Orleans” kom att bli hans signaturmelodi och spelas varje år vid Mardi Gras-fedstivalen, ”Bald Head” hans enda kommersiella succé från 1950 och ”Tipitina” och ”Big Chief” kom alla att bli starkt efterfrågade nummer på hans många spelningar och turnéer. ”Hadacol Bounce” måste också nämnas.

Longhair fick en mindre stroke och försvann en tid från musiken men gjorde come back 1957 med ”No Buts - No Maybes”. 1960 gick hans karriär i stå och hans lämnade musikerlivet för vaktmästeri och gambling. 1970 var han tillbaka med ett uppträdande på New Orleansfestivalen och fick under 70-talet ett stort uppsving i sin karriär. Välförtjänt fick han tio fina år fram till sin död 1980. Mängder av inspelningar gjordes både i studio och live under dessa tio år. Alla är inte lika bra, men dessa hans inspelningar från 1949 – 1957 är alla väl värda att lyssna på. De är unika i sin stil och ett alldeles speciellt kapitel i blueshistorien. Så inga men eller kansken kan hindra er från att lägga Professor Longhair till ert lyssnarbibliotek.

/Staffan Solding