Recension
Keating, Annie
Water tower view
(anniekeating.com/Hemifrån)

Annie Keating rör sig mellan folk och country med sitt självmedvetna utspel och starka låtar. Hennes lyrik tolkar genomgående de mörkare sidorna av vad det innebär att vara människa i en precis, men också diskret understrykande metaforik. Annie Keatings röst är raspig, ljusare än den i förstone låter, och ytterst uttrycksfull i det näst intill frampratade akustiska rum den skapar.

Water tower view är det fjärde albumet jag hör med sångerskan (jag vet inte om det finns fler), och det är lika övertygande som de föregående. Rösten står i centrum, men dess konturer förstärks av varsamma musikerinasatser, inte minst från Bo Ramseys elgitarr och Burke Carrolls dobro. De pendlar mellan skärpa och en lätt blurrighet, som förstärker Annie Keatings emallanåt lite sluddriga sång. Då påminns vi om Lucinda Williams i hennes bästa stunder, fast Annie Keating är bättre.

Hennes låtskrivande ger också utrymme för läckra lån, som ett gitarriff som formligen dånar Keith Richards anno 1970 och en del passager från Little Feats Willin’ som ekar genom Fallen down och ger låten dess gäckande egenart.

/Magnus Eriksson