Recension
Ochs, Phil
On My Way: 1963 Demo Sessions
(Microwerks)

Att vi hösten 2010 samtidigt kan ta del av arkivutgåvor från ärkerivalerna Bob Dylan och Phil Ochs är en händelse som nästan ser ut som en tanke. Skivbolagen dyker ju numer allt djupare ned i sina gömmor och kanske kan man fundera över om allt verkligen är angeläget att ge ut. Att Dylanutgåvorna The ”Original Mono Recordnings” och ”The Bootleg Tapes, vol 9” hör till årets angelägenheter är dock självklart.

Lika stor uppmärksamhet har inte Phil Ochs-samlingen ”On My Way – 1963 Demo Sessions” rönt, vilket är synd för här finns möjligheten att jämföra två sångare som på olika sätt och med olika tyngd präglat den amerikanska singer-songwriter genren.

Det som slår mig när jag lyssnar på demoinspelningarna med Phil Ochs är hur pass färdig som låtskrivare och artist Ochs här framträder. Debuten ”All the News Fit to Sing” ligger fortfarande ett år framåt i tiden. Han är 22 år och så smått redan en legend i New Yorks folksångskretsar. Flera av de sånger som finns med på denna demosamling skulle också få plats på debuten exempelvis ”The Power and the Glory”, ”Talkin´ Cuban Crisis” och ”Lou March”, den sistnämnda med ett tema och en uppbyggnad som direkt är jämförbart med vad Dylan skrev vid denna tid då medborgarrättsrörelsen växer sig allt starkare som en politisk kraft och där framför allt Bob Dylan tillsammans med Joan Baez och Peter, Paul and Mary blir galjonsfigurer för en ny musikrörelse. En av demolåtarna - ”Bobby Dylan Record” - är för övrigt ett bra exempel på Ochs satiriska talang som han ju senare skulle komma att utveckla till fulländning. Det här är ett givet inköp för alla philologer!

Som en liten överkurs om man är det minsta intresserad av den här tidsperioden i U.S.A. kan jag rekommendera Smithsonians CD-utgåva av ”Interviews with Phil Ochs” som innehåller flera samtal som den amerikanska tidskriften Broadside publicerade på sjuttiotalet. Här kan man höra Phil Ochs med egna ord berätta sin version av det berömda taxibilbråket med Dylan som slänger ut Ochs ur taxin efter en kontrovers vem som är den bäste låtskrivaren av dem två. Hysteriskt roligt!

Här finns även Ochs bittra - mycket bittra - kommentar kring turerna vilka som skulle få äran att medverka vid de två stora hyllningskonserterna 1969 och 1970 till Woody Guthries minne. Phil Ochs blev inte inbjuden att medverka. Man kan hörs smärtan i rösten när han berättar om detta. Att visserligen gillar han Judy Collins, Richie Havens, Odetta för att nämna några som medverkade, men enligt honom var det han själv och Ramblin´ Jack Elliot som skulle stå däruppe, inte minst för att han själv skrivit hyllningen ”Bound for Glory”. Han avslutar med att lakoniskt konstatera att inte ens Guthrie själv skulle blivit inbjuden till konserterna, han hade inte passat in!

/Lars Svensson