Recension
Blandade Artister
Riding the Range - The Songs of Townes Van Zandt
(Righteous)

Om John Townes Van Zandt har jag har mycket hört.

Skrönor, berättelser, fabler, en verklighetens berättare om vägfarare och liv bortom bergen. Bara det att födas i Forth Worth och dö i Smyrna,

Hos rotdyrkare är han helig. För oss på avstånd en mästare att tillbedja.

Även om, tillåter jag mig framföra, när vi europeiska avståndsrootsyaner först hörde talas om honom var hans karriär redan förbi zenit. Vi är i andra halvan av 1970-talet, när namn som Guy Clark, Emmylou Harris, John Prine börjar få oss att ana att det finns ett USA bortom country-Nashville. Det är tiden före american och etiketten alt- ett otänt ljus.

Det är ännu LP:ns tidevarv och att direktimportera från USA börjar bli populärt bland samlare.

I det som senare blir americana och alt- är Townes Van Zandt ett ständigt återkommande namn. Mest kanske som låtskrivare med vilka andra når framgång, en hel del för ett liv där droger regerar.

Så går tiden och det där med rötter blir mer och mer, ja trendigt. Tidigare countryhatare kommer ut ur garderoben, en garderob som visar sig innehålla George Jones kompletta singlar, exempelvis.

1997 dör Townes Van Zandt, drogerna vann. Efter sig lämnar han ett kaledejoskop av ord, toner, låtar, framträdanden, anekdoter.

2010 får jag fatt på den här tributplattan, »Riding the range«. Om den funnits ute tidigare vet jag inte, men eftersom upphovstidsmärkningen ibland tar sig friheter skriver jag denna gardering. Sedan låtsas jag som om utgivningen kom 2010.

När jag fick plattan lyssnade jag några gånger, inte helt koncentrerat och intrycket blev därefter. Den lades åt sidan. Kanske var årstiden fel, för nu när snö och is omger mig finner jag delar av plattan mycket tilltalande.

Många av de 19 tolkningarna görs av för mig svagt bekanta namn. Informationen på plattan ger inte heller något svar på artisternas förhållande till den de hyllar, inte heller när låtarna är inspelade.

De svagheter jag först hörde hör jag ännu, artister som tolkar utan att riktigt veta vad de tolkar. Dock, det är en uppfattning som ändras ju närmare slutet plattan kommer. Den sista fjärdedelen är stark, med exempelvis »Snake saong« tolkad av David Wrench och Henry Priestman, eller »Rex´blues« med Danny Schmidt och Carrie Elkin eller Devon Sprouts »Turnstyled, junkpiled«.

Mästaren själv är dock bäst. Avslutningsvis reciterar Townes Van Zandt tillsammans med Calvins »Riding the range«. Den lär finns som singel, utgiven 1997. Townes Van Zandt har samma gammelmanströtthet i berättarrösten som Walter Brennan. I min egen bok är det bra.

/Frank Östergren