Recension
Blandade Artister
Return To Sin City – A Tribute To Gram Parsons
(Sony BMG, dvd)

Vill inte sätta mig på höga hästar, men jag köpte faktiskt Gram Parsons skivor i samma stund de kom ut. Det var det inte många andra som gjorde. Jag recenserade »Grievous Angel« när den kom ut. Det var det inte många fler än Mats Olsson som gjorde.

Gram Parsons stod inte så högt i kurs på den tiden.

Sedan dess har det runnit en del vatten under bron.

I dag har Parsons namn och musik sjunkit väldigt djupt in i väldigt mångas själar. Det har skrivits en räcka böcker, det har gjorts både en dokumentär och en spelfilm om honom, hans musik har ekat genom var och varannan altcountryplatta det senaste decenniet. I USA händer det numera till och med att hans musik spelas på radio.

Och Elisabeth »La det svinge« Andreassen sjunger »Sin City« på sin senaste platta…

Och inget kan väl vara bättre än att världen till slut öppnat famnen för Gram, denne bortskämde och självupptagne, så extremt talangfulle och visionäre son av Georgia. Hans musik förtjänar att älskas och älskas och älskas.

Hans dotter Polly arrangerade nyligen två hyllningskonserter på temat »Return To Sin City«. Dessa filmades och har nu smälts ner till en dvd på dryga en och en halv omistlig timme, med suverän bild- och ljudkvalitet. Ett imponerande stall av artister ställde upp – från Al Perkins, James Burton och andra av rävarna i bakgrunden till Steve Earle, Lucinda Williams, Raul Malo, Dwight Yoakam och Norah Jones.

Keith Richards var där, så klart. Och för att vara en av mörkrets furstar så måste man konstatera att det strålar väldigt mycket kärlek från honom. Han gör till och med glimrande ifrån sig bakom sångmicken, står alldeles naken i sin kärlek.

Man saknar Emmylou, så klart. Men hon hade säkert goda skäl. Hennes kärlek till Gram lär väl ändå ingen betvivla.

Höjdpunkter? Det är snarare så att här finns inte mycket annat än höjdpunkter.

Det är en ren fröjd bara att se musiker som Burton, Perkins, Tony Furtado, Jim Lauderdale, Doug Pettibone och Dusty Wakeman ge sitt yttersta av kunnande och inlevelse bakom de olika sångarna. Som alla öppnar sina hjärtan på vid gavel, som alla hittar sina egna livshistorier i sångerna Gram skrev och sjöng. Eller bara uttrycker sin kärlek till de gnistrande självklara sångerna. Alla är i vart fall mitt i låtarna.

Earle tar så klart medvetna politiska poäng på att sjunga antikriglåten »My Uncle«, Lucinda Williams använder den vemodiga romantiken i paret Felice and Boudelaux Bryants «Sleepless Nights« för att betona sin roll som vingklippt kärlekssökare, Keith gör i »Love Hurts« sitt yttersta för att sjunga sig ner i byxorna på Norah Jones.

Alla verkar dessutom ha väldigt, väldigt kul. Så Gram, var än han håller hus, är förmodligen minst lika avundsjuk som han är stolt.

/Lennart Persson