Recension
Holmström, Gilbert
Utan misstankar
(Moserobie/Plugged)

När Gilbert Holmströms debutskiva från 1965 ges ut på cd handlar det om dubbel jazzarkeologi. Utgåvan är i sig en arkeologisk bragd; Jonas Kullhammar har hittat en bättre mixning än den ursprungligen utgivna. Gilbert Holmström har dessutom uppmärksammat honom på en svit inspelad för radion några år senare, som legat i gömmorna tills nu.

Men det handlar också om den fria jazzens strävan att gräva djupare, både i jazztraditionen och under musikens konventionella formelement. Det är glimrande musik. Basisten Hans Löfman och trummisen Anders Söderling växlar mellan ett lättare flyt och kantigare rytmmarkering, när inte Söderling briserar i vilda slagkaskader. Clas Fehlings piano driver på, men i sin egensinniga idérikedom kryddar Fehling också med fräcka infall som liksom vrider om musiken ett varv, men som också vänder åter mot huvudspåret, hur provosoriskt detta än är.

Och huvudspåret läggs ut av det vidunderliga samspelet mellan Gilbert Holmströms tenor och Arne Larssons kornett. De möts i Albert Ayler-artade teman, men också i den fria improvisationens bångstyriga tonbrottningar, där ingen sten lämnas ovänd, ingen möjlighet oprövad. Allra bäst är det i en låt som Tryck på alla knappar, där tendenserna möts i en hela tiden föränderlig gestalt; inte minst Holmströms explosionsartade växlingar mellan skilda uttryck och Fehlings lätt struttande formupplösning skapar en paradoxal skönhet.

Då får musiken sin mening, både som musikalisk och metafysisk utsaga, och Ingmar Glanzelius påstående i originalutgåvans omslagstext att musiken blott är sig själv framstår som ohjälpligt begränsat i sitt absoluta tolkningsanspråk.

/Magnus Eriksson